Cour de justice des Communautés Européennes Greffe L-2925 Luxembourg

 2007-09-26 TRA-66836-ANA

Begäran om förhandsavgörande

Anders Holmqvists yttrande i mål C-310/07 angående talan enligt 30 § lönegarantilagen

1. Bakgrund

Anders Holmqvist är av uppfattningen att tingsrättens beskrivning av ostridiga omständigheter i målet är korrekt.

Anders Holmqvist har sålunda arbetat hos Jörgen Nilsson Åkeri och Spedition AB (bolaget) som chaufför. Arbetet har inneburit att Anders Holmqvist med lastbil fraktat gods mellan Sverige och Italien. Transporterna har inneburit att Anders Holmqvist utfört arbete i Sverige, Tyskland, Österrike och Italien.

Bolaget har haft sitt kontor, sina vagnhallar och sin verkstad i Tjörnarp, Sverige. Kontoret i Tjörnarp har ensamt varit utgångspunkt för bolagets verksamhet.

Anders Holmqvist har vid sina resor utgått från bolagets arbetsställe i Tjörnarp. Han har sedan färdats genom Tyskland och Österrike för att slutligen nå Italien där han lossat och lastat gods. Lossning och lastning har skett hos ett 20-tal olika, men återkommande, kunder samt till andra tillfälliga kunder. Lossning och lastningsarbetet har skett av respektive kund på plats i Italien. Lossnings och lastningsarbetet har utförts med på plats befintlig utrustning. Anders Holmqvist har inte själv utfört detta arbete utan endast övervakat att lastning har skett i enlighet med gällande trafik- och säkerhetsregler.

Under resorna har all arbetsledning skett från kontoret i Tjörnarp, Sverige. All administration har också utgått från Tjörnarp. Sålunda har Anders Holmqvist lön utbetalats via Tjörnarp. Han tillhör det svenska socialförsäkringssystemet och vid sjukdom har Anders Holmqvist kontaktat med kontoret i Tjörnarp.

Bolaget har den 10 april 2006 försatts i konkurs.

Anders Holmqvist har av konkursförvaltaren tillerkänts lönegaranti. Fråga har därefter väckts av staten om Anders Holmqvist har rätt till lönegaranti.

2. Den svenska regeln

Lönegarantidirektivet och dess ändringsdirektiv är implementerat i den svenska Lönegarantilagen (1992:497). De för förhandsavgörandet relevanta bestämmelserna i lagen är 1 och 2a §§.

1§ Staten svarar enligt denna lag för betalning av arbetstagares fordran (statlig lönegaranti) hos en arbetsgivare som 1. har försatts i konkurs i Sverige eller i ett annat nordiskt land, 2. är föremål för företagsrekonstruktion enligt lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion, eller 3. i ett annat land i Europeiska unionen (EU-land) eller inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-land) än Sverige är föremål för ett sådant insolvensförfarande som avses i artikel 2.1 rådets direktiv 80/987/EEG av den 20 oktober 1980 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagarna vid arbetsgivarens insolvens, senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/74/EG.

2a§ I fall som avses i 1 § 3 lämnas betalning enligt garantin endast om arbetstagaren för arbetsgivarens räkning utför eller utförde sitt arbete främst i Sverige. Om arbetsgivaren har försatts i konkurs i Sverige och arbetstagaren utför eller utförde sitt arbete för arbetsgivarens räkning i ett annat EU-land eller EES-land lämnas inte betalning enligt garantin.

Direktivets verksamhetsrekvisit har inte kommit till uttryck i den svenska lagen.

3. Statens talan

Staten har stämt Anders Holmqvist med yrkande att tingrätten skall fastställa att Anders Holmqvist inte har rätt till lönegaranti i Bolagets konkurs. Skälet för detta är enligt staten att Anders Holmqvist inte främst har utfört sitt arbete för Bolaget i Sverige.

4. Anders Holmqvists talan

Den svenska lönegarantiregeln tar inte, såsom Direktivet förutsatt, hänsyn till om ett bolag är verksamt i en eller flera medlemsstater inom EU. Sveriges implementering av Direktivet är, genom att inte inkludera verksamhetsrekvisitet, ofullständig. Detta innebär för Anders Holmqvists del en situation där det för honom är ovisst i vilken av medlemsstaterna han har rätt att uppbära lönegaranti - enligt den svenska regeln avgörs detta endast utifrån var Anders Holmqvist främst utför sitt arbete.

Lönegarantiinstitutionen har tillskapats för att skapa skydd för arbetstagare vid arbetsgivares insolvens. I den global arbetsmarknad som den Europeiska unionen inklusive EES-länderna utgör har behovet av skydd vid arbetsgivares insolvens förändrats allt sedan reglerna ursprungligen infördes i de olika medlemsstaterna.

Arbete utförs i en allt ökande omfattning över gränserna inom den Europeiska unionen åt arbetsgivare, vilka i sin tur etablerat sig inom hela den Europeiska unionen. Detta har kommit att medföra ändrade behov vid arbetsgivares insolvens, allt för att tillgodose de enskilda arbetstagarnas skyddsintressen. Detta har kommit till uttryck i EG-domstolens praxis.

Arbetstagarna har ett framträdande behov av förutsägbarhet i fråga om var rätten till lönegaranti i varje enskilt fall kan göras gällande. Det torde inte heller ha varit lagstiftarens intention att frågan om vilket lands lönegarantisystem som skall tillämpas bestäms på ett slumpartat sätt.

För att arbetstagare, vid arbetsgivares insolvens, ska äga en reell möjlighet att ta sin rätt till lönegaranti i anspråk har EG-domstolen utsträck tidigare gällande regler avseende lönegaranti. EG-domstolen har i sin praxis (se nedan punkt 4.1.2) slagit fast att rätten till lönegarantiersättning, i vissa fall, kan tas i anspråk även i annat land än det där insolvensförfarandet inletts. Som ett resultat av denna utveckling, och för att stärka arbetstagarna rätt, har beslutats om ändring av rådets direktiv 80/987/EEG om tillnärmning av medlemsstaterna lagstiftning om skydd för arbetstagarna vid arbetsgivarens insolvens.

Huvudregeln beträffande rätten till lönegaranti inom EU har således utsträckts från att endast ha gällt i det land där insolvensförfarandet inletts till att också kunna göras gällande inom andra medlemsländer.

Domstolen ombeds att i detta förhandsavgörande ta ställning till det materiella innehållet i verksamhetsrekvisitet i Direktivet. Vidare måste domstolen ta ställning till vad det innebär att "främst utföra sitt arbete" i viss medlemsstat.

Vidare har frågor ställs rörande direkteffekt. Anders Holmqvist menar att Direktivet har s.k. direkteffekt vilket i sin tur medför att Lönegarantilagen trots sin bristfälliga utformning ska anses innehålla ett verksamhetsrekvisit.

4.1 Verksamhetsrekvisitet

4.1.1 Statens uppfattning rörande verksamhetsrekvisitet Såsom Anders Holmqvist uppfattat staten talan gör staten å sin sida gällande att bolaget har varit verksamt i vart och ett av de länder där Anders Holmqvist under sitt arbete har framfört sin lastbil. Anders Holmqvist med sin lastbil och last har i sig utgjort bolagets verksamhet

4.1.2 Anders Holmqvists uppfattning rörande verksamhetsrekvisitet Anders Holmqvist menar att Direktivet bygger på förutsättningen att lönegaranti ska utges i något av de medlemsländer i vilket bolaget "varit verksamt". Anders Holmqvist menar att detta innebär att det insolventa bolaget ska ha haft ett driftställe eller filial i ett medlemsland för att anses ha varit verksamt där.

Anders Holmqvist grundar denna uppfattning på följande.

EG-domstolens praxis avseende rätten till lönegarantiersättning vid konkurs i bolag med verksamhet i två eller fler länder inom gemenskapen är för närvarande daterad till tiden innan ändringsdirektivet 2002/74. Denna praxis utgörs av två rättsfall; 1. Mosbæk - Domstolens dom (femte avdelningen) den 17 september 1997 i mål C-117/96 REG 1999 s I-05017, Danmarks Aktive Handelsrejsende, som för talan för Carina Mosbæk mot Lønmodtagernes Garantifond och 2. Everson - Domstolens dom den 16 december 1999 i mål C-198/98 REG 1999 s I-08903, G. Everson och T.J. Barrass mot Secretary of State for Trade and Industry och Bell Lines Ltd. Av praxis framgår att förekomsten av driftställe/filial har haft en avgörande betydelse för frågan om var, i vilket land, arbetstagare haft rätt att söka lönegarantiersättning.

Som framgår av ändringsdirektivets preambel punkt 7, bilaga 1, hänvisas utan inskränkningar till Europeiska gemenskapens domstols rättspraxis dvs. till Mosbæk och Everson. Avsikten med ändringsdirektivet synes således inte vara att bryta med tidigare praxis.

Vid en närmare granskning av arbetet med ändringsdirektivet framgår att Kommissionens förslag till ändringsdirektiv, bilaga 2, ursprungligen avsåg att tillgodose arbetstagarnas rättsäkerhet vid insolvensförfarande gällande företag som bedrivit verksamhet i flera medlemsstater. Kommissionen föreslog sålunda följande ändring av direktivtexten under Avsnitt III a, artikel 8a:

"När ett företag som har driftställen på minst två medlemsstaters territorium är insolvent enligt artikel 2.1 och när ett insolvensförfarande har inletts i en annan medlemsstat än den på vars territorium, arbetstagaren normalt utför sitt arbete, skall behörig garantiinstitution vara den i den sistnämnda medlemsstaten."

Ekonomiska och sociala kommittén tillstyrker Kommissionens förslag, bilaga 3 punkt 3.3, och pekar för sin del på att Kommissionen, genom det framlagda förslaget, följer EG-domstolens praxis.

Också Europaparlamentet, Utskottet för sysselsättning och sociala frågor, antog i sitt betänkande en ståndpunkt som utgår från att driftstället är en lämplig utgångspunkt för frågan var lönegarantiersättning skall utbetalas till den enskilda arbetstagaren. Parlamentet har i sitt yttrande preciserat vad som avses med driftställe i direktivets mening, bilaga 4, ändringsförslag 10, avsnitt 1, artikel 2 punkt 3:

"I detta direktiv aves med begreppet "driftställe" varje verksamhetsplats där arbetsgivaren annat än tillfälligt idkar organiserad ekonomisk verksamhet med personella resurser och materiella eller immateriella tillgångar, och/eller där arbetsgivarens företag är närvarande. Detta skall inbegripa avlöningen av arbetstagare, kontakter med förvaltningsmyndigheter i det berörda landet samt socialavgifter."

Parlamentets synpunkter har resulterat i att Kommissionen till Rådet lämnat ett förslag till ändringsdirektiv. I detta förslag är driftstället utgångspunkt, bilaga 5, ändring 10 artikel 2, punkt 3.

Rådet har sedermera granskat texten till ändringsdirektiv. Rådet har antagit en gemensam ståndpunkt rörande ändringsdirektivet, bilaga 6. Av denna ståndpunkt framgår av preambel punkt 7 att direktivet syftar till att tillgodose arbetstagarnas rättsäkerhet när "företag som bedriver verksamhet i flera medlemsstater blir insolventa". Rådet föreslår därefter följande text i Avsnitt III a Artikel 8a punkt 1:

"När ett företag som är verksamt på minst två medlemsstaters territorium är insolvent i den mening som avses i artikel 2.1, skall institutionen i den medlemsstat på vilkens territorium arbetstagarna normalt utför eller utförde sitt arbete vara behörig institution för betalningen av utestående fordringar till arbetstagarna."

Rådet har sålunda i sin slutliga ståndpunkt ändrat den föreslagna texten från driftställe till verksamt. Denna ändring är gjord utan närmare förklaring. Inte heller kommenteras ändringen av Parlamentet vid dess andra behandling av ändringsförslaget i Utskottet för sysselsättning och socialfrågor, bilaga 7. Inte heller har Kommissionen i sitt slutliga yttrande, bilaga 8¸ kommenterat förändringen. Ändringsdirektivet med sin förändrade lydelse har sedermera presenterats i Parlamentets lagstiftningsresolution, bilaga 9, utan närmare motivering.

Anders Holmqvist menar att förslaget till ändringsdirektiv inte har varit avsett att bryta med tidigare praxis. Ändringsdirektivet, liksom tidigare praxis, utgår från begreppet driftställe såsom det kommer till uttryck i EG-domstolens tidigare praxis. Detta innebär att Rådet och Parlamentet inte har haft någon avsikt med den språkliga förändring som, i ett sent skede av lagstiftningsarbetet, givits förslaget.

Anders Holmqvist menar således att direktivet jämte ändringsdirektivet alltjämt bygger på förutsättningen att lönegaranti ska utges i de medlämsländer i vilka det insolventa bolaget haft driftställen. Att direktivtexten har ändrats från "driftställe" till att "företag som är verksamt" skall enligt Anders Holmqvist närmast uppfattas som att direktivets utformning har gjorts något mindre strikt. Det krävs inte att ett driftställe faktiskt har upprättats. Såsom EG-domstolen ger uttryck för i målen Mosbæk respektive Everson måste emellertid en verksamhet vara etablerad i medlemsstaten för att det alls ska bli aktuellt att pröva om någon lönegaranti ska utgå från dessa.

Eftersom bolaget enligt Anders Holmqvists uppfattning endast varit verksamt i Sverige kan lönegaranti endast sökas och utges i Sverige.

4.2 Var någon främst utför sitt arbete

4.2.1 Statens uppfattning rörande kriterier "var någon främst utför sitt arbete" Staten gör i målet inför tingsrätten gällande Anders Holmqvist arbetat största delen av sin arbetstid i utlandet, dvs. i Tyskland, Österrike och Italien och att lönegaranti därför inte ska utbetalas i Sverige.

4.2.2 Anders Holmqvists uppfattning rörande kriteriet "var någon främst utför sitt arbete" Syftet med reglerna om lönegaranti är att skydda arbetstagaren. Dessa regler har från början utgjorts av nationella regler vilka i vissa fall inte beaktade möjligheten av arbete över nationsgränserna. I takt med att också löntagarna i en allt större omfattning utför arbete inom hela EU- och EES området har det blivit nödvändigt att förenkla arbetstagarnas möjligheter att ta sin rätt till lönegaranti i anspråk vid arbete inom EU. Rådets direktiv 80/987/EEG om tillnärmning av medlemsstaterna lagstiftning om skydd för arbetstagarna vid arbetsgivarens insolvens jämte ändringsdirektivet 2002/74 är resultatet av detta arbete.

Direktiven har, liksom tidigare nationell lagstiftning, som utgångspunkt att skydda löntagarna vid arbetsgivares insolvens. Såsom nämnts ovan finns jämte verksamhetsrekvisitet (se punkt 4.1) ytterligare ett rekvisit vilket tar sikte på var arbetet främst utförs.

Tolkningen av var någon främst utför sitt arbete bör enligt Anders Holmqvist ha sin utgångspunkt i syftet med lönegarantiinstitutet - skyddet för den enskilde arbetstagarens lönefordran vid arbetsgivarens konkurs.

Normal torde det inte utgöra något större problem att fastsälla var någon främst utför sitt arbete. Dock att det i vissa fall, såsom i förevarande tvist, kan vara förenat med betydande problem att faktiskt fastslå var arbetet främst utförs. Statens uppfattning beträffande Anders Holmqvists arbete är att detta inte främst är utfört i Sverige. Staten tar i tvisten inte närmare ställning till var Anders Holmqvist främst har utför sitt arbete.

Med statens inställning till frågan om var någon främst anses utföra arbete föreligger det en uppenbar risk för rättsförluster för de enskilda arbetstagarna, i detta fall för Anders Holmqvist. Var, i vilket land, kan han göra sin rätt till lönegaranti gällande? Vilken är utgångspunkten för bedömningen av var han främst har utfört sitt arbete?

Anders Holmqvist menar att det finns praxis inom andra rättsområden som kan tillämpas också på hans situation för att avgöra denna fråga.

4.2.3 Andra gemenskapsregler av betydelse för tolkningen av rekvisitet "var någon främst utför sitt arbete" Såsom redovisats ovan är syftet med förändringen av lönegarantireglerna att, inom den Europeiska Unionen och EES-länderna, ge arbetstagare ökad möjlighet att ta sin rätt till lönegaranti i anspråk utan att samtidigt inskränka möjligheterna till arbete över nationsgränserna inom EU och EES. Detta innebär att regler skapats som möjliggör att lönegaranti utbetalas i ett gemenskapsland även när insolvensförfarandet inletts i ett annat gemenskapsland.

Liknande regler återfinns på andra lagstiftningsområden inom gemenskapsrätten. Sålunda utgår såväl Brysselkonventionen/-förordningen från liknande synsätt. Dessa regelverk utgör grunden för en kompetensfördelning som bland annat syftar till att möjliggöra att enskilda individer, till rimliga kostnader och inom ramen för ett känt system, har möjlighet att tillvarata sin lagliga rätt i olika sammanhang.

Det är inte orimligt att utgå från att dessa olika regelsystem, om möjligt, skall tolkas på samma sätt t.ex. beträffande begrepp och definitioner. Ett exempel av intresse i förevarande tvist är Domstolens dom (sjätte avdelningen) den 9 januari 1997 i mål C-383/95, Petrus Wilhelm Rutten mot Cross Medical Ltd, avseende tolkningen av Brysselkonventionen av den 27 september 1968, artikel 5.1, i dess ändrade lydelse enligt anslutningskonventionen från år 1989.

Målet avgör tolkningen av begreppet "ort … där arbetstagaren vanligtvis utför sitt arbete". Målet behandlar fråga om var P.W. Rutten skulle anses vanligtvis utföra sitt arbete. P.W. Rutten hade sitt kontor, från vilket han utgick vid sitt arbete, i Nederländerna. Sitt arbete utförde P.W. Rutten i Nederländerna, Förenade kungariket, Belgien, Tyskland och i Amerikas förenta stater. Domstolen fann vid sin prövning av målet (p 22, 23) att:

"…när det som i målet vid den nationella domstolen är fråga om en arbetstagare som utför sin yrkesverksamhet i mer än en konventionsstat, är viktigt att beakta domstolens tidigare rättpraxis genom att bestämma den ort till vilken tvisten har den starkaste anknytningen, samtidigt som man vederbörligen beaktar ambitionen att tillförsäkra arbetstagaren ett tillräckligt skydd, eftersom denne är den svagare avtalsparten. "

"Då det är fråga om ett anställningsavtal som utförs på flera konventionsstaters territorium skall emellertid artikel 5.1 i konventionen, i dess ändrade lydelse enligt San Sebastiankonventionen, av de skäl som har redovisats i föregående punkt, anses avse den ort där arbetstagaren har upprättat det faktiska centret för sin yrkesverksamhet och där eller varifrån denne i huvudsak faktiskt uppfyller sina förpliktelser.."

Ander Holmqvist bor i Sverige. Vid sitt arbete åt Bolaget har varje "arbetspass" utgått från Sverige och varje "arbetspass" har också avslutats i Sverige. All arbetsledning har skett från Sverige. Bolaget har endast funnits tillgänglig i Sverige. Anders Holmqvists lön har utbetalats i Sverige och han tillhör det svenska socialförsäkringssystemet. Bolaget har innehållit preliminärskatt åt Anders Holmqvist vilken sedermera betalats till Svenska staten.

Den slutsats som kan dras av mål C-383/95 Petrus Wilhelm Rutten och Cross Medical Ltd, är att oavsett om Bolaget varit verksamt i ett eller flera länder inom den Europeiska gemenskapen ska Anders Holmqvist, i enlighet med EG-domstolens praxis, anses vanligtvis ha utfört sitt arbete i Sverige. Lönegaranti skall också utifrån detta betraktelsesätt tillerkännas Anders Holmqvist i Sverige.

4.3 Sammanfattning

Lönegarantireglerna tolkade på det sätt staten gör gällande i förevarande tvist skulle innebära att skyddet för Anders Holmqvist rätt till lönegarantiersättning helt urholkas. Med statens tolkning uppstår frågan i vilket land Anders Holmqvist har rätt att åtnjuta lönegarantiersättning?

Anders Holmqvist arbete är fördelat så att han utgår från Sverige för att sedan passera genom Tyskland, Österrike till Italien för att sedan vända hem samma väg. I vilket av nämnda länder kan Anders Holmqvist anses ha utfört huvuddelen av sina arbetsuppgifter och därmed också åtnjuta rätt till lönegarantiersättning? Statens tolkning av reglerna om rätt till lönegaranti innebär en avsevärd risk för att Anders Holmqvist inte kommer i åtnjutande av någon lönegaranti - han kommer inte till en rimlig kostnad ha möjlighet att ta sin rätt till lönegarantiersättning i anspråk.

5. Frågor till EG-domstolen

Anders Holmqvist menar att domstolen skall besvara frågorna enligt hemställan om förhandsbesked enligt följande.

1. För att ett bolag ska anses verksamt på en viss medlemsstats territorium krävs att bolaget i enlighet med vad som fastslagits i EG-domstolens praxis (målen Mosbæk C-117/96 REG 1999 s I-05017 och Everson C-198/98 REG 1999 s I-08903) har någon form av objektiv representation i medlemsstaten t.ex. ett driftställe, en filial, ett kontor, platsledning etc. 2. Samma som fråga 1. 3. Var arbetet normalt utförs bestäms utifrån de kriterier som EG-domstolen har fastställt i mål C-383/95 Petrus Wilhelm Rutten och Cross Medical Ltd. 4. Direktivet är tydligt och ovillkorligt i sin utformning och syftar till att ge den enskilde skydd. Direktivet kan och bör därmed ha direkteffekt.

Stockholm som ovan

Anne Alfredson

Bilagor - se innehållsförteckning avseende bilagorna 1 - 9