EB som är född 1935, började 1950 att arbeta som mekaniker och sedan 1960 som bilplåtslagare vid bilverkstäder som låg i garage i Stockholms innerstad. I lokalerna var ventilationen bristfällig och han exponerades för avgaser, bensinångor, asbetsdamm, slipdamm och svetsrök. I lokalerna utfördes även sprutmålning och han blev exponerad för lösningsmedelsångor och färgstoft. Kunskaperna om hälsoriskerna var mycket bristfälliga. I slutet av 60-talet började han på verkstäder som hade processventilation och som låg utanför innerstaden.

EB:s arbete som bilplåtslagare innebar bl a kapning, svetsning och slipning av plåt som var spacklad och lackerad. Detta utfördes ofta i trånga utrymmen t ex under skärmar eller inne i bilen där det var omöjligt att få plats med svetsutsuget.

I slutet av 1980-talet besvärades EB alltmer av nästäppa och snuva och känslighet för parfym och tobaksrök. I början av 1990-talet tillkom diagnoser som bronkiell hyperreaktivitet och astma bronchiale. Han fick halv förtidspension 1996 och arbetade kvar på halvtid till ålderspensionen 2000.

Under 1990-talet uppmärksammades alltmer riskerna med exponering för isocyanater och riskerna för s k heta arbeten t ex med material som innehåller polyuretan som är vanligt förkommande på olika ställen i bilar. EB som på senare år själv blev skyddsombud trodde att man begränsat riskerna på arbetsplatsen genom olika åtgärder. Men i slutet av 1990-talet hade ny mätteknik uppmärksammat att halterna av isocyanater och isocyanatsyra var betydligt högre i många arbeten där man tidigare trott att man legat under gränsvärdena.

Yrkeshygienisk utredning utfördes 1994 men denna inriktades främst på exponeringen för damm. Företagsläkaren bedömde 1997 att EB hade en arbetsrelaterad astma. Försäkringskassan i Stockholm avslog arbetsskada 2001 med stöd av försäkringsläkare som inte ansåg att skadlig inverkan förelåg eftersom de ämnen som EB exponerats för endast gav kortvariga besvär.

I länsrätten fick EB rättshjälp av Metallindustriarbetareförbundet och LO-TCO Rättsskydd anlitades. Frågan uppkom bl a om exponering för isocyanatsyra innebär samma risker som renodlad exponering för isocyaneter, detta då strikt vetenskaplig kunskap om hälsoeffekterna för isocyanatsyra saknas. Arbetarskyddsstyrelsen hade i föreskrift 2000:3 bedömt att inte göra någon åtskillnad för sådan exponering.

Specialist i yrkes- och miljömedicin från Stockholm ansåg att arbetsskada förelåg medan en ny försäkringsläkare, specialist i internmedicin och njursjukdomar ifrågasatte om det verkligen är skadligt med exponering för isocyanater. Trots vad bl a Arbetarskyddsstyrelsen angivit i olika skrifter kom länsrätten till slutsatsen, att vetenskapens nuvarande ståndpunkt inte innebär att det kan anses skadligt med exponering för isocyanater. Överklagandet avslogs. Två nämndemän var skiljaktiga.

I kammarrätten anlitades en specialist i lung- och allergisjukdomar och en specialist från yrkes- och miljömedicinska kliniken i Lund vilka ansåg att arbetsskada förelåg. Kammarrätten inhämtade sakkunnigutlåtande från en professor och specialist i yrkesmedicin vilken angav att sambandsbedömning gjorts vid yrkesmedicinsk klinik och av tre specialistläkare. ”Samtliga dessa, de främsta experter på området som finns i Sverige, har förordat ett samband mellan yrkesexponering och de luftvägssymtom som EB uppvisar sedan många år. Inget talar emot att så är fallet och det får därmed ur medicinsk synvinkel anses som ett klart samband finns.”

Försäkringskassan tillfrågade ännu en försäkringsläkare som var specialist i lungmedicin och allergi vilken bedömde att det förelåg ett mycket klart samband mellan arbetsmiljön och besvären. Kammarrätten i Stockholm biföll överklagandet i dom den 10 februari 2005 (mål nr 4251-02).

EB företräddes av förbundsjurist Claes Jansson , LO-TCO Rättsskydd AB. Tel. 08-676 63 00.