De fackliga organisationernas rättsliga argument i Laval-målet

1. Målet i EG-domstolen gäller om EG-rätten förhindrar fackliga stridsåtgärder i syfte att förmå en utländsk arbetsgivare som tillfälligt bedriver verksamhet i Sverige att teckna samma kollektivavtal som svenska arbetsgivare regelmässigt tecknar. Byggnads åtgärder syftar till att svenska och lettiska företag och arbetstagare ska behandlas exakt lika.

2. Målet gäller i grunden om de fackliga organisationerna har rätt att kräva likabehandling av alla arbetstagare som arbetar i Sverige oavsett nationalitet. Med andra ord lika lön för lika arbete. Denna grundläggande fackliga princip har uttryckligt stöd i EG-fördraget och även i annan EG-rättslig lagstiftning. I själva verket är all diskriminering av arbetstagare pga nationalitet förbjuden inom EU. Anställningsavtal eller kollektivavtal som innebär sämre lön och anställningsvillkor pga nationalitet är ogiltiga.

3. De fackliga organisationerna hävdar att rätten att vidta fackliga stridsåtgärder skyddas inte bara i den svenska grundlagen, utan dessutom är en grundläggande rättighet enligt EG-rätten. Det finns numera mycket starka skrivningar i EG-fördraget och i andra EG-rättsakter som fastslår det.

4. De fackliga organisationerna hävdar att EG-fördragets regler om fri rörlighet och fri etableringsrätt överhuvudtaget inte ska tillämpas på fackliga stridsåtgärder i syfte att träffa kollektivavtal. Nästan alla fackliga stridsåtgärder kan nämligen ses som en inskränkning i arbetsgivarnas fria förlighet. Grundläggande rättigheter, såsom rätten att vidta stridsåtgärder, måste ha företräde när de kolliderar med principen om fri rörlighet. I vart fall har de åberopade artiklarna i EG-fördraget inte någon direkt effekt mot facket utan bara mot staten.

5. De fackliga organisationerna har behandlat Laval exakt lika som man skulle ha behandlat ett svenskt företag i motsvarande situation. Byggnads kräver alltid kollektivavtal med alla arbetsgivare i branschen och den lönenivå man begärde var densamma som man krävde av svenska företag vid aktuell tidpunkt.

6. Rätten att reglera fackliga stridsåtgärder ligger kvar hos medlemsstaterna. De olika medlemsstaterna har mycket olika arbetsmarknadsmodeller och det respekteras av EG-rätten. Det är mycket viktigt att EG-domstolen inte griper in och rubbar balansen mellan parterna på medlemsstaternas arbetsmarknader. Stridsåtgärder kan dock strida mot EG-rätten om de används i syfte att diskriminera utländska arbetsgivare eller arbetstagare.

7. Den svenska kollektivavtalsmodellen motverkar diskriminering, innebär tydliga regler, är öppen gentemot utländska företag och arbetstagare samt är flexibel. De fackliga organisationerna i Sverige är positiva till fri konkurrens på lika villkor. LO drev exempelvis aktivt på för att Sverige inte skulle införa övergångsregler som skulle ha försvårat för utländska arbetstagare från de nya medlemsländerna att komma till Sverige.

8. Den svenska arbetsmarknadsmodellen uppfyller högt ställda krav på rättssäkerhet, stabilitet, öppenhet och domstolskontroll.

9. Även om EG-domstolen skulle komma fram till att reglerna om fri rörlighet ska tillämpas på fackliga stridsåtgärder är den svenska lagstiftningen som tillåter stridsåtgärderna, lex Britannia, helt i enlighet med EG-rätten pga att

- syftet med stridsåtgärderna är att åstadkomma likabehandling i fråga om lön och arbetsvillkor,

- EG-rätten tillåter att staterna har regler som skyddar arbetstagarna och förhindrar social dumpning,

- den svenska lagstiftningen främjar kollektivavtalslösningar mellan arbetsmarknadens parter och innebär mindre statliga ingrepp på arbetsmarknaden,

- den svenska lagstiftningen säkrar arbetsfreden och leder till ordning och reda på arbetsmarknaden,

- lagstiftningen syftar till att förebygga illojal konkurrens från företag som betalar sina anställda låga löner och har sämre arbetsvillkor,

- den leder till lika villkor för alla på den svenska arbetsmarknaden och uppnår samma syfte som lagstiftade minimilöner eller allmängiltigförklarade kollektivavtal som finns i många andra EU-länder,

- det i utstationeringsdirektivet finns uttryckliga regler som innebär att EG-rätten godtagit den svenska och danska modellen att skydda arbetstagarna genom kollektivavtal mellan parterna på arbetsmarknaden istället för lagstiftning,

- parterna i Sverige själva i huvudavtalen har kommit överens om vilka begränsningar av rätten att vidta fackliga stridsåtgärder som är rimliga och lämpliga. Därför finns det i Sverige inget behov av att domstolar efter fritt skön reglerar den frågan.

I första hand menar dock de fackliga organisationerna att EG-domstolen bör avvisa Arbetsdomstolens frågor eftersom de bygger på felaktiga förutsättningar. För det första var Laval etablerat i Sverige genom sitt dåvarande svenska dotterbolag Baltic Bygg AB. Ett företag som är etablerat i Sverige är skyldigt att följa vanliga svenska regler och kan inte åberopa reglerna om tjänsters fria rörlighet. Laval har helt enkelt försökt kringgå svenska kollektivavtal och lagstiftning och då skyddas bolaget inte av EG-rätten.

För det andra kan de EG-rättsliga bestämmelserna som Arbetsdomstolen frågat om inte åberopas mot en facklig organisation utan de medför bara skyldigheter för medlemsländerna. Detta är särskilt tydligt när det gäller utstationeringsdirektivet som definitivt inte kan åberopas i en tvist mellan fackliga organisationer och en arbetsgivare.