Försäkringskassan ansåg att kvinnans arbetsbelastning inte varit av den extrema karaktär som krävs för att arbetet med hög grad av sannolikhet kan ge upphov till sådan skada som hon fått.

En överläkare i psykiatri ansåg besvären utlösta av de mångåriga påfrestningarna på arbetet och en docent tillika specialist i psykiatri höll med och såg inte heller några konkurrerande skadeorsaker.

Trots detta avslog länsrätten överklagandet. Länsrätten kom dock fram till att arbetsförhållandena visserligen kunde förutsättas ha gett upphov till psykiska besvär hos kvinnan men att de moment i arbetet som hon upplevt som psykiskt pressande emellertid inte kunde ”anses ha varit av den arten att de besvär som de medfört kan falla in under bestämmelserna i LAF (jfr prop. 1975/76:197 s. 91).” Länsrätten syftade på de sk. undantagen i 2 kap. 1 § andra stycket LAF.

MEN kammarrätten konstaterar att det inte har framkommit att det förelegat någon sådan undantagssituation som avses i det nyss nämnda andra stycket och att kvinnan varit utsatt för skadlig inverkan i arbetet. Domstolen kommer också fram till att det erforderliga orsakssambandet mellan den skadliga inverkan och kvinnan depressionsbesvär föreligger.

Kammarrätten - som hittills varit restriktiv med att betrakta utbrändhetssymptom som arbetsskada - fastslår således att kvinnans besvär skall anses som arbetsskada. Hon får nu rätt till arbetsskadelivränta, dvs. den ersättning som skall täcka gapet mellan inkomsten före och efter arbetsskadan.

Kvinnan är medlem i Fackförbundet ST och ombud i ärendet var Anne Rajmic , Förbundsjurist på LO-TCO Rättsskydd AB.

Kammarrättens i Stockholm dom den 3 oktober 2005, mål nr 8047-04.