Är arbetstagarna för starka?

Rätten att vidta fackliga stridsåtgärder är en grundlagsfäst huvudprincip i svensk lagstiftning. Regeringsformen slår fast att: "Förening av arbetstagare samt arbetsgivare och förening av arbetsgivare äger rätt att vidtaga fackliga stridsåtgärder, om annat ej följer av lag eller avtal." Lagregler om stridsåtgärder finns huvudsakligen i medbestämmandelagen. På den offentliga sektorn gäller vissa ytterligare begränsningar enligt Lagen om offentlig anställning - LOA. Vidare begränsas konflikträtten av reglerna om medling. Den största garanten för arbetsfred är dock kollektivavtalet.

I svallvågorna av konflikten på den numera riksbekanta salladsbaren i Göteborg har företrädare för både Svenskt Näringsliv och den borgerliga alliansen ropat efter regler som ytterligare begränsar rätten att vidta stridsåtgärder. Såväl Svenskt Näringslivs Urban Bäckström, Jan-Peter Duker, deras arbetsrättschef Kent Brorsson som folkpartiets Carl B Hamilton och Eva Flyborg efterlyser regler som kräver att omfattningen av en stridsåtgärd måste stå i proportion till de intressen som står på spel.

Medbestämmandelagens regler om stridsrätt innebär i stort sett att fredsplikt gäller under löpande kollektivavtalsperiod. En stridsåtgärd skall, för att betraktas som lovlig, ha fattats i behörig ordning. Det innebär att beslutet om stridsåtgärd måste fattas på den nivå inom organisationen och i den ordning som föreskrivs i dess stadgar. Idag är det endast den organisationsmässiga stridsåtgärden som erkänns som lovlig. Om en stridsåtgärd har till ändamål att utöva påtryckning i tvist om kollektivavtalets giltighet, bestånd eller rätta innebörd, är den förbjuden. Likaså är det förbjudet att använda en stridsåtgärd i syfte att förändra innehållet i redan befintligt avtal, att vidta stridsåtgärd som syftar till att genomföra bestämmelse som är avsedd att tillämpas sedan avtalet har upphört att gälla och att vidta sympatiåtgärd till stöd för den som inte själv få vidta stridsåtgärd.

Kollektiva åtgärder med renodlat politiskt syfte strider i och för sig inte mot fredsplikten men om åtgärden skulle inskränka på den s.k. affärsledningsrätten blir den otillåten på samma sätt som den skulle bli om den genomfördes med syfte att åstadkomma ändring i kollektivavtalet. Ytterligare inskränkningar finns inom den offentliga sektorn och reglerna i lagen om offentlig anställning vilka förbjuder stridsåtgärder i syfte att påverka inhemska politiska förhållanden. Sammantaget kan sägas att huvudregeln är fredsplikt och att man endast i undantagsfall kan tillgripa stridsåtgärder.

Påståendena att det är alldeles för lätt att tillgripa stridsåtgärder är gripna ur luften vilket understryks av det faktum att Sverige i ett internationellt perspektiv uppvisar väldigt få konfliktdagar, inte minst i förhållande till de länder som tillämpar proportionalitetsregler. Sanningen är den att den svenska fackföreningsrörelsen har skött rätten att vidta stridsåtgärder under stort ansvar och med yttersta försiktighet.

En tvångslagstiftning med kravet på proportionalitet skulle kunna innebära att exempelvis en punkstrejk eller en blockad av den typ vi har sett i Göteborg förbjöds med hänvisning till att den var alltför billig och effektiv. Genom en s k fredspliktsinvändning skulle en stridsåtgärd i princip vara olaglig ända fram till den tidpunkt domstol beslutat om invändningen är riktig eller ej. Detta skulle innebära ett slags tolkningsföreträde för arbetsgivarsidan. Det är måhända det Carl B Hamilton och Eva Flyborg avsåg när de på Göteborgspostens debatt sida skrev att de skall verka för en ändring så att balansen mellan företagare och fack återställs till rimliga proportioner.

Rätten att vidta stridsåtgärder är arbetstagarsidans enda påtryckningsmedel i strävandena att uppnå bättre arbetsförhållanden. Inskränkningarna i den rätten är idag redan så omfattande att det inte finns något behov av ytterligare inskränkningar. Dessutom garanterar bestämmelserna att stridsåtgärderna genomförs under ordnade former.

Arbetsgivaren däremot, har en massa andra vapen i sin hand. Exempelvis kan han hota med nedläggning, att flytta verksamheten och omplacera arbetstagare. Allt detta är vapen som kan användas när som helst utan att behöva iaktta reglerna om fredsplikt och utan tvång om varsel. De proportioner i förhållandet mellan företagare och fack som efterlyses från Svensk Näringsliv och deras politiska språkrör är allt annat än rimliga.

Jimmie Söndergaard förbundsjurist