Ett samhälle för alla  

Vi närmar oss slutet på 2008. Ett år som har präglats av rekordvarsel och en uppluckring av stabiliteten i det sociala välfärdssystemet. Med denna utveckling koncentreras regeringens retorik på utanförskapet och vädjar till den oro som människor känner för att själva hamna utanför. Misstron mot andra växer och den sociala sammanhållningen knakar i fogarna.  

Det kapitalistiska produktionssystemet är på väg in i en ny fas av stagnation. Sysselsättningsökningen är bruten samtidigt som utslagningen på arbetsmarknaden har förstärkts av ohälsotalens utveckling.  

Vi är på väg in i en tid när grupper av människor riskerar att ställas ensamma inför marknadskrafternas osäkerhet och när det etablerade politiska systemet framstår som förlamat. Många människor kommer att ta avstånd från det gamla systemet, söka nya lösningar och föra fram nya politiska krafter. I början på 70-talet etablerades nyliberalismen i spåren av den tidens stagnationsfas och inom ramen för denna rörelse inleddes 90-talets förnyade expansionsfas. Avregleringen och dess följder kommer att utveckla folkliga reaktioner nu när expansionsfasen har stagnerat.  

Dessa reaktioner handlar om att människor försöker att hävda, etablera och ta skydd i en social gemenskap som förmår överbrygga den otrygghet och sociala upplösning som oreglerade marknadskrafter ger upphov till. Då måste det finnas en politik som förmår att fånga upp dessa reaktioner på ett positivt sätt. I första hand kommer man att söka stöd hos arbetarrörelsen och dess närstående organisationer.  

Ännu så länge har reaktionerna endast nått individuell nivå och har kommit att handla om identitet i form av kön, nationalitet, etnicitet, sexuell läggning mm. Så länge reaktionerna håller sig på det individuella planet kommer människor att känna sig kränkta och kräva respekt i stället för jämlikhet. Det är dock viktigt att komma ihåg att det inte är fråga om diskriminering utan att det rör sig om ett strukturellt problem i kapitalismens utveckling.  

För att undanröja hotet att ställas på bar backe och vara helt beroende av marknadskrafternas svängningar inrättades efter sekelskiftet försäkringsinstitutioner genom vilka staten delade personliga försörjningsrisker med samhällets flertal. Utgångspunkten vara alla samhällsmedborgares rätt till bistånd när de råkade i ekonomiska svårigheter på grund av ålderdom, invaliditet, sjukdom, olycksfall eller arbetslöshet, dvs då marknaden inte längre efterfrågade hans eller hennes arbetskraft.  

Som antyddes ovan syftar regeringens retorik på att peka ut de som är beroende av dessa försäkringar för sin överlevnad som några slags fripassagerare vilka har ersatt en pliktmoral med rättighetsmoral. Syftet är att bryta upp solidariteten och alliansen mellan de sämst ställda och de som bär upp välfärdsstaten. Det skulle vara ett grundskott för hela vår modell.  

Det krävs alltså ett alternativ i politiken som klarar av att tackla framtidens problem med stigande produktivitetskrav. Vi kommer med all säkerhet att se en framtid med ökad utsortering från arbetsmarknaden där enskilda individer pressas ur sina arbetsorganisationer på grund av att de av olika anledningar pekas ut som de som inte klarar av kraven i de yrken och branscher där de befinner sig. Detta drabbar i första hand sjuka, kvinnor, unga, invandrare mm och tar sig uttryck i sjukskrivning och arbetslöshet.  

Att gå tillbaka till ”det gamla” är ingen lösning. Sanningen är den att ”det gamla” fungerade allt sämre och missnöjet var utbrett. Som en första åtgärd krävs att arbetarrörelsen genomför en grundläggande förutsättningslös diskussion om hela socialförsäkringssystemet med koppling till arbetsmarknadspolitiken i syfte att hitta en plats i arbetslivet för de människor som i allt ökande omfattning sorteras ut ur arbetslivet. Alternativet är ett ”race to the bottom”. I stället för att var och en kräver respekt och upprättelse krävs kollektiva aktioner och en politik för att utveckla den sociala ingenjörskonsten och vårt välfärdssystem samt en aktiv arbetsmarknadspolitik som utgår från att bereda plats även för den som har blivit illa sliten. Det krävs aktiva och effektiva åtgärder i syfte att rusta människor så att de bättre klarar av de ökade kraven på dagens arbetsmarknad.  

Jimmie Söndergaard
förbundsjurist