Rehabiliteringskedjan innebär minskad anställningstrygghet och risk att trilla ur trygghetssystemet.

Den 27 mars presenterade regeringen en proposition som syftar till att sjukskrivna så snart som möjligt skall slussas ut ur sjukförsäkringen och in i arbetslöshetsförsäkringen. Man säger sig vilja införa en rehabiliteringskedja. Förslaget innehåller dock ingenting som ens påminner om arbetslivsinriktad rehabilitering utan riskerar i stället att bli en utfasningskedja. Det finns anledning att hysa oro över att fler och fler av fackets medlemmar kommer att hamna utanför vårt trygghetssystem i stället för i värdiga arbeten.

Förslaget som förväntas träda i kraft den 1 juli 2008 går i korthet ut på att den sjukskrivnes arbetsförmåga efter sex månader ska prövas mot hela den reguljära arbetsmarknaden. Undantag kan dock göras för vissa kategorier. Om man vid en sådan prövning anses kunna klara ett på arbetsmarknaden vanligt förekommande arbete ska man inte längre ha någon rätt till ersättning från sjukförsäkringen.

De som har varit borta tillräckligt länge från arbete och uppburit sjukersättning är inte berättigade till arbetslöshetsförsäkring samt har heller ingen sjukpenningsgrundande inkomst. Det som återstår är socialbidrag.

Förslaget är inte någon radikal förändring av de regler som för närvarande gäller utan i första hand en komprimering med fasta tidsgränser. Dock leder modellen till att den försäkrade i ett mycket tidigt skede riskerar att förlora sin anställning och sin ekonomiska trygghet. Trots att regeringen kallar förslaget för rehabiliteringskedja så innehåller det inget som ger några praktiska möjligheter till arbetslivsinriktad rehabilitering. I stället handlar det om att så snabbt som möjligt konstatera att det inte finns några förutsättningar att återgå i arbete hos ordinarie arbetsgivare. Vad vi får är en utfasningskedja istället för en rehabiliteringskedja.

Förutom en uppstramning av tidsgränserna innehåller också förslaget införandet av en ny ledighetslag att vid sjukdom prova annat arbete. Förslaget är lite märkligt eftersom en av förutsättningarna för att man ska få vara ledig är att man har fått ett arbete vilket visar att man har arbetsförmåga. Om provet inte skulle fungera så blir det säkert svårt för den försäkrade att efteråt återfå sin rätt till ersättning från försäkringen.

Ett ytterligare förslag är införandet av en skyldighet för den försäkrade att till Försäkringskassan ge in ett utlåtande från sin arbetsgivare i vilket ska anges vilka möjligheter som finns att ta till vara den försäkrades arbetsförmåga inom arbetsgivarens verksamhet. När en försäkrad får ett utlåtande där arbetsgivaren hävdar att det inte finns något lämpligt arbete där den försäkrades arbetsförmåga kan tas till vara, blir det svårt för den försäkrade att återgå till sin arbetsplats. Detta innebär i sint tur att arbetsgivaren lättare kan säga upp den försäkrade på grund av sjukdom.

Man kan alltså på goda grunder hävda att regeringens förslag innebär en urholkad anställningstrygghet för sjuka arbetstagare samt en ökad risk att mycket snabbare trilla ur vårt sociala trygghetssystem.

Likt de flesta andra människor är jag oroad över att drygt 500 000 människor idag uppbär sjuk- och aktivitetsersättning eller är långtidssjukskrivna. En majoritet av dessa har uppgivit att de skulle kunna utföra ett samhälleligt nyttigt arbete under förutsättning att de kunde få någon form av arbetslivsinriktad rehabilitering eller anpassat arbete. Det vore i allas intressen att så många som möjligt kunde börja förvärvsarbeta under värdiga former med trygga anställningar och avtalsmässiga arbetsförhållanden.

Det går heller inte att sticka under stol med att sjukskrivningsprocessen har varit långsam och passiviserande och att sjukförsäkringen i många stycken har kommit att bli en allmän inkomstbortfallsförsäkring som har fått bära stora kostnader för de strukturella problem vars effekter lett till att fler och fler pressats ut ur arbetslivet. I takt med att arbetslivet präglats av ständiga omorganisationer har dessutom tilliten bland de anställda avtagit vilket också har lett till fler långtidssjukskrivningar. Lägg därtill att arbetsgivarens och Försäkringskassans rehabiliteringsverksamhet har havererat så förefaller det inte så märkligt att fler och fler har hamnat utanför arbetsmarknaden.

Det är inte alla människor förunnat att vara maximalt rustade för att fullt ut kunna vara en del i den hårt rationaliserade arbetsprocess som har utvecklats utifrån den nya arbetsorganisationens normer. I denna process har den typ av arbeten som skulle kunna ta till vara människors restarbetsförmåga sopats bort.

Samtidigt är arbetsförmedlingens lista över bristyrken lång. En rehabiliteringskedja värd namnet skulle rikta in sig på att utbilda långtidssjuka för seriösa arbetsgivares rekryteringsbehov. I stället riskerar regeringens förslag att driva fram en låglönesektor utanför våra kollektivavtal vilken skulle kunna komma att sprida ett tryck nedåt på lönerna också för andra grupper. En sådan utveckling gagnar inte någon.

Jimmie Söndergaard Förbundsjurist LO-TCO Rättsskydd AB