§ 32 – ett hinder för återgång i arbete

Under april månad 2005 uppbar 270 000 personer sjukpenning samtidigt som 549 000 fick sin dagliga försörjning tryggad med hjälp av sjukersättning eller aktivitetsersättning. Frånvaron från arbetslivet på grund av hälsoskäl är ett stort samhällsproblem och naturligtvis också ett stort problem för den enskilde.

I en nyligen publicerad rapport från Försäkringskassan står att läsa att en viktig faktor för att snabbt komma i arbete efter sjukskrivning, är möjligheterna att påverka sin arbetssituation. Det kan exempelvis handla om att arbeta färre timmar per dag, fler flexibla arbetstider, att få förändrade och anpassade arbetsuppgifter eller att arbeta i ett lägre tempo. I rapporten uppger nästan 60 procent av de sjukskrivna att de skulle kunna arbeta åtminstone en del av sin normala arbetstid om de själva kunde bestämma över sina arbetsförhållanden på arbetsplatsen. 16 procent av de sjukskrivna uppger att de skulle kunna arbeta sin normala arbetstid eller mer om de skulle kunna påverka arbetsförhållandena. Det framgår av rapporten att rehabilitering sker i begränsad omfattning samt att arbetsgivaren sällan genomför någon rehabiliteringsutredning trots ansvaret att en sådan genomförs.

Genom den kraftiga ökningen av sjukfrånvaron under de senaste åren har debatten om arbetssjuklighetens utveckling och orsaker återigen hamnat i fokus. Alla känner till problemen och i stort sett råder konsensus om att någonting måste göras. En uppfattning om vad som bör göras har sin grund i att det är i arbetslivet som människor far illa och att fokus därför måste riktas mot arbetsplatserna och arbetsgivarens rehabiliteringsskyldighet.

Vid ett regeringssammanträde den 21 april i år beslutade regeringen att man återigen skulle tillsätta en utredning för att ”strama upp” arbetsgivarens rehabiliteringsansvar och tydliggöra ansvarsfördelningen mellan arbetsgivare och försäkringskassa.

Arbetsgivarens rehabiliteringsskyldighet är lagstadgad. Men en arbetsgivare inte fullföljer de förpliktelser som ålagts denne genom arbetsmiljölagen eller lagen om allmän försäkring kan man normalt sett inte driva frågan med hjälp av det regelverk som ligger till grund för tvistelösning på arbetsmarknaden.

I den svenska modellen har avtalsinstitutet varit en förutsättning för att inte skapa total anarki på den marknad där man säljer och köper arbetskraft. Frågorna om arbetsmiljö och arbetarskydd har inte i samma utsträckning som andra villkor varit föremål för avtalsreglering och parternas engagemang. Skapandet av vilka normer som skall gälla på detta område samt hur dessa normer skall efterlevas har i stället legat på lagstiftaren och våra offentliga myndigheter.

I förra årets avtalsrörelse reste arbetstagarsidan med större frenesi än tidigare frågan om slutandet av arbetsmiljöavtal. Frågan om rehabilitering fick en central roll. Frågan är om vi är på väg mot ett trendbrott där avtalen på sikt kommer att få större betydelse i dessa frågor än vad lagstiftningen har haft?

Snart är det 100 år sedan som arbetarrörelsen med våldsam vånda erkände arbetsgivarens rätt att fritt anställa och avskeda arbetare samt att fritt leda och fördela arbetet, den så kallade arbetsledningsrätten. I gengäld lovade arbetsgivarna att lämna föreningsrätten okränkt. Avtalet kom att benämnas ”decemberkompromissen” och arbetsgivarens rättigheter upphöjdes till en helig princip som lagstiftaren inte annat än i undantagsfall vågat trotsa. Knappast något får inskränka arbetsgivarens rättigheter att göra vad han vill med sin verksamhet eller som det många gånger uttryckts, rätten att vara orättvis. Det finns lagstiftning som inskränker arbetsgivarens rätt att helt fritt avskeda och anställa. 1973 gavs skyddsombuden rätt stoppa arbetet vid omedelbar och allvarlig fara. Detta var den första inskränkningen i arbetsgivarens § 32-rättigheter. Mycket mer än så har inte lagstiftaren hjälpt arbetstagarsidan.

Det som framför allt innebär inskränkningar för arbetsgivaren att köpa arbetskraft helt oreglerat är reglerna i våra kollektivavtal. Detta är en del av den svenska eller nordiska modellen. Parterna äger frågan om under vilka villkor arbetet skall säljas och köpas på arbetets marknad. Villkoren regleras i små skrifter som i regel kallas avtal om löner och allmänna villkor.

I dessa små skrifter står ännu så länge inte mycket om arbetsgivarens skyldigheter att anpassa arbetet till människor som av någon anledning inte besitter full arbetsförmåga. Frågan om bristande rehabilitering eller för all del även brister i det systematiska arbetsmiljöarbetet blir därför sällan eller aldrig föremål för avtalsbrott och därmed inte heller föremål för några tvisteförhandlingar. Arbetsgivaren hålls på så sätt skadeslös trots underlåtenheten att inte ta det rehabiliteringsansvar han åläggs enligt arbetsmiljölagstiftningen.

Arbetsmiljöfrågorna tillhör det offentligrättsliga området vilket bland annat karaktäriseras av att överträdelser i princip medför sanktioner i form av straff och att dess tillämpning övervakas av offentliga myndigheter. Avtalsbrott tillhör den privaträttsliga sfären vilken karaktäriseras av att sanktionerna främst består av skadestånd och att det ankommer på berörd part att beivra överträdelser.

Det är idag mycket svårare att arbeta kvar på sin arbetsplats eller att hitta någon ny plats om man drabbas av nedsatt arbetsförmåga trots den lagstiftning som finns. För att en effektiv rehabiliteringsverksamhet skall kunna fungera krävs radikala förändringar i arbetsmarknadens sätt att fungera. Vi måste ha en arbetsmarknad som förmår att ta emot personer med större eller mindre begränsningar i arbetsförmågan. Vi kan inte acceptera ett arbetsliv där folk behandlas som en slit- och slängvara där arbetsgivaren utan att drabbas av några sanktioner kan underlåta att fullfölja sina rehabiliteringsskyldigheter.

Den som har fått uppdraget att återigen utreda arbetsgivarens rehabiliteringsskyldigheter måste inskränka arbetsgivarens § 32-rättigheter för att resultatet skall kunna bli fruktbart. Frågan är dock om det ligger i utredarens uppdrag. Knappast. I stället har arbetstagarparterna endast att lita till sina kollektivavtal vilka ännu så länge är ganska tandlösa på arbetsmiljöområdet med undantag för det avtal som tecknades mellan Elektrikerförbundet och deras motpart i senaste avtalsrörelsen. Om arbetsgivarna även fortsättningsvis inte skall ha rätt att vara orättvisa krävs starka fackföreningar som tecknar starka avtal och fackföreningar som inte lägger sig platt för gamla principer. Innehållet i arbetsmarknadens normer förändras just beroende på styrkeförhållandet mellan arbetsmarknadens parter.

Jimmie Söndergaard