I mitt arbete på LO-TCO Rättsskydd ser jag en allvarlig tendens till att allt fler hamnar helt utanför vårt tidigare så uppskattade och internationellt välrenommerade socialförsäkringssystem. Människor blir 0-klassade hos försäkringskassan, dvs blir fråntagna sitt sjukpenningunderlag, och åtskilliga ramlar ur a-kassesystemet. Detta får mycket allvarliga konsekvenser och människor hamnar i en utsatthet, som tvingar dem att leva på socialbidrag i stället för att omfattas av socialförsäkringssystemet. Därmed betas de rätten att tillhöra vårt välfärdssystem. Att komma tillbaka i sjukpenningklass är sedan näst intill omöjligt för den sjuke eller arbetslöse.

I den allmänna debatten och i media fokuseras allt för intensivt på storleken på nivåerna i framför allt sjukförsäkringen. Det framstår emellertid som mindre intressant om nivån på sjukpenningen är 78, 80 eller 82 % om åtskilliga av de försäkrade hamnar helt utanför systemet och följaktligen får en nivå som hamnar på 0.

Tilliten till vårt socialförsäkringssystem bör alltså inte bara kopplas till nivån på ersättningarna utan också till att samtliga medborgare i vårt land omfattas av systemet.

Detta uttrycktes väldigt vackert av vår dåvarande statsminister Ingvar Carlsson i valrörelsen 1994, när han i ett tal uttryckte att ”ingen ska stå kvar på perrongen när tåget går”.

Det finns idag skräckinjagande exempel på hur försäkringskassan hanterar de försäkrades ärenden. Det skapar en oerhörd maktlöshet hos dessa människor p.g.a. normal okunnighet, bristande information och andra omständigheter som de inte kan råda över och som i första hand drabbar de redan mest utsatta i vårt samhälle.

Den som blir uppsagd med avgångsvederlag har tre månader på sig att ställa sig till arbetsmarknadens förfogande, annars räknas den sjukpenninggrundande inkomsten (SGI) ned till 0. Så säger reglerna på Riksförsäkringsverket. På Arbetsförmedlingen kan man dock mötas av en annan information.

Den som är arbetssökande ska se till att han/hon inte tar för lång semester. Då kan han/hon förlora sin rätt till sjukpenning etc.

Det kanske allvarligaste exemplet på rättslöshet är dock när en försäkrad får sin sjukpenning indragen av försäkringskassan medan han/hon fortfarande processar i domstol om rättigheten. Han/hon blir då ofta 0-klassad, eftersom man inom vissa preciserade tidsramar skall anmäla sig som arbetssökande hos Arbetsförmedlingen. Man måste alltså säkert veta om man är att betrakta som sjuk eller arbetslös. Resultatet blir att den försäkrade varken kan få sjukpenning eller arbetslöshetsersättning och hamnar då ofelbart hos socialen.

Utifrån min erfarenhet från LO-TCO Rättsskydd har jag  uppmärksammat åtskilliga fall där situationen varit likartad som de jag nyss räknat upp och där det inte går att kräva av den enskilde att han/hon ska känna till den djungel av detaljbestämmelser som reglerar rätt till sjukpenning och a-kasseersättning. Jag upplever det som att den enskilde människan är så påpassad att han/hon i en sjukdoms- eller arbetslöshetssituation omedelbart ramlar ur systemet i fall han/hon inte i exakt rätt tid fullgör de skyldigheter som försäkringskassan kräver.

Min uppfattning är att kraven på kunskap om regelsystemet är för stor och att informationen om hur man ska bete sig är alltför dålig. Detta slår särskilt hårt mot de redan utsatta människor i vårt samhället som p.g.a. dåliga arbetsmiljöer, sjukdom och arbetslöshet har störst behov av att omfattas av vårt välfärdssystem.

Hur hanteras detta problem av statsmakterna?
Jag har tagit del av en statlig utredning, SOU 2003:50, som heter ”Ett vägval för framtidens sjukpenningskydd”. I denna skrift kan man läsa om vilka grupper som hamnar utanför skyddssystemet.

Utredaren skriver att trots utvidgningen av skyddssystemet i vårt land finns det idag flera grupper som hamnar utanför skyddssystemet och diskussioner förs om huruvida de bör omfattas. Vissa grupper nämns särskilt i utredningsdirektiven, nämligen personer som studerar med  post doktorala stipendier, eller har utbildningsstöd från trygghetsråd/stiftelse. Utredaren går sedan närmare in på hur sådana problem ska lösas och talar om att man måste återkomma i denna fråga, eftersom nämnda grupper lätt kan hamna utanför skyddssystemet, t.ex. studerande som inte uppbär studiestöd eller doktorander som inte får utbildningsbidrag.

Denna redovisning av vilka grupper som hamnar utanför skyddssystemet framstår för min del som kränkande för vissa delar av vår befolkning, eftersom grupperna måste betraktas som synnerligen marginella och att de i vilket fall som helst inte  är sådana grupper som är i bäst behov utav de förmåner som vårt välfärdssystem erbjuder. 

Skärpning
Min uppfattning är att man från politiskt och fackligt håll måste ta dessa problem på ett betydligt större allvar än som hittills varit fallet. Det spelar ingen roll hur förmånligt vårt välfärdssystem är konstruerat om det inte omfattar de medborgare som är beroende av det. Det är dessutom i högsta grad stötande att det dessutom är de bäst behövande  som ställs utanför.

Skärpning behövs från våra ledande politiker, från våra fackliga företrädare och från de myndigheter som administrerar välfärdssystemet om inte legitimiteten och förtroendet för systemet ska gå förlorat.

Stockholm den 23 januari 2004
Jan Stridsberg
Förbundsjurist