Sverige är en rättstat, vilket bl.a. innebär att vi värnar olika former av rättsäkerhet. Rättssäkerhet kan betyda olika saker. För den t.ex. som anklagas för ett brott innebär det en rättvis rättegång, bl.a. tillgång till en försvarare och att avgörandet sker i en opartisk domstol. För någon annan är rättssäkerhet ett fungerande skydd mot brott eller att ett vittne ska kunna avge sitt vittnesmål utan påverkan eller hot.

För den som har drabbats av en arbetsskada eller fått sin sjukförmån indragen innebär rättssäkerhet framför allt att man får en opartisk och bra utredning av sitt ärende och att en fullgod möjlighet finns att överklaga försäkringskassans beslut genom domstolsprövning. I Sverige finns – i teorin – tre instanser för sådan överprövning: länsrätt, kammarrätt och Regeringsrätten. I praktiken finns dock endast en möjlighet till överprövning – länsrätten.

Alla beslut från försäkringskassan som överklagas till en länsrätt får en fullständig prövning. Men sedan är det i regel stopp för den enskilde. Får man avslag i länsrätten finns visserligen en möjlighet att överklaga till kammarrätten. Men för att kammarrätten ska pröva sakfrågan (t.ex. arbetsskadan) krävs först att domstolen meddelar så kallat prövningstillstånd. Kammarrätten gör då först en ”snabbprövning” för att kontrollera om något blivit fel vid de tidigare bedömningarna, prövningstillstånd bör meddelas. För enskilda klagande meddelas prövningstillstånd bara i en mycket liten del av målen, allra högst en tiondel. Det är alltså i de flesta fall bara i länsrätten som den försäkrade kan få en överprövning av försäkringskassans beslut.

Försäkringskassan ligger dock betydligt bättre till för att få prövningstillstånd. Även kassan har ju rätt att överklaga länsrättsdomar till kammarrätten, när länsrätten har bifallit den enskildes talan. Samma regler gäller för prövningstillstånd i dessa fall. Men det finns en avgörande skillnad i kammarrätternas villighet att meddela prövningstillstånd när det är kassan som överklagar. Tyvärr finns ingen tillgänglig statistik över denna skillnad, men min uppskattning är att det omvända förhållandet råder, det vill säga att kassan oftast beviljas prövningstillstånd – troligen i mer än 75 procent av fallen. Detta kan säkert delvis förklaras av att försäkringskassan är en expertmyndighet som lättare kan bedöma vilka länsrättsdomar som är meningsfulla att överklaga, det vill säga sådana där man kan räkna med ändring i kammarrätten. En annan orsak kan vara att myndigheten ju har mycket större resurser än den enskilde att få till ett slagkraftigt överklagande.

Men lägger försäkringskassorna då alltid fram så starka skäl för en ändring av länsrättsdomarna vid sina överklaganden att kammarrätten bör medge prövningstillstånd? Nej – i många fall ges mycket svaga argument för en överprövning. Ändå får alltså kassan prövningstillstånd i de flesta fall, i motsats till vad som gäller för den enskilde. Några exempel på hur de olika parternas överklaganden kan behandlas hämtas här från Rättsskyddets ärendeflora:

1.  ”Lars”, 54 årig fartygsmekaniker från Göteborg, har arbetat under extremt tunga förhållanden under 30 års tid. Länsrätten inhämtar ett utlåtande från en av sina sakkunniga som helt stödjer Lars rätt till livränta. Ändå avslår länsrätten Lars talan, helt på basis av försäkringsläkarens utlåtande. Inför överklagandet till kammarrätten inhämtas ett mycket utförligt 18 sidor långt utlåtande från en professor i ortopedi, enligt vilken det inte råder något som helst tvivel om att det beskrivna arbetet med hög grad av sannolikhet kan orsaka sådana besvär som Lars har. Han hänvisar till åtskilliga forskningsrapporter som beskriver detta. 
— Kammarrätten i Göteborg beviljar inte prövningstillstånd.

2.  ”Olle”, 46 år från Degerfors, ambulansförare sedan 18 år, har drabbats av psykiska besvär på grund av stress och mycket obehagliga situationer han exponerats för i sitt arbete. Länsrätten inhämtar ett sakkunnigutlåtande från en professor i psykiatri, som anser att Olles besvär är en arbetsskada. Kassans försäkringsläkare (som inte har någon psykiatrikompetens) anser att besvären inte är arbetsrelaterade. Länsrätten bifaller Olles talan, med hänvisning till sakkunnigutlåtandet. Försäkringskassan överklagar men tar inte in någon mer medicinsk utredning, utan påstår endast att Olles arbete inte har varit tillräckligt skadligt. 
— Kammarrätten i Jönköping beviljar prövningstillstånd.

3.  ”Bengt”, 58 årig SIF-medlem från Örebro, har arbetat hela sitt liv som försäljare av kopieringsmaskiner. Maskinerna som väger 50-60 kg styck har han levererat till kunder samt burit mellan olika utställningar och mässor från en vanlig bil (kombi) Han har lyft de tunga maskinerna ur bilen och uppför trappor flera gånger per dag med svåra påfrestningar på ländryggen som följd. Försäkringsläkaren finner att arbetet inte med hög grad av sannolikhet kan ge sådana ryggbesvär som Bengt har. Efter att Rättsskyddet i samarbete med medlemmen gett in en bättre arbetsbeskrivning och ett nytt läkarutlåtande som stödjer Bengts sak, ändrar sig dock försäkringsläkaren och anser nu att arbetet är skadligt för ryggen och att ett samband föreligger mellan exponeringen och besvären i Bengts fall. Inget talar alltså emot att Bengts ryggbesvär är en arbetsskada och länsrätten bifaller överklagandet. Försäkringskassan överklagar dock domen till Kammarrätten i Jönköping och inhämtar nytt utlåtande från försäkringsläkaren. Han har nu justerat sin tidigare utsaga något. Han anser fortfarande att arbetet är skadligt för ryggen, men tycker sig nu kunna begränsa sambandstiden till ett år. Därefter anser han att Bengts medfödda ryggsjukdom (”degenerativa förändringar”) har tagit överhanden, det vill säga att ryggbesvären hade varit desamma även utan de 30 åren av skadlig inverkan i arbetet.  
— Kammarrätten i Jönköping meddelar prövningstillstånd.

4.  ”Zeljko”, maskinoperatör och metallmedlem från Helsingborg, har arbetat som metallarbetare under sina 30 år i Sverige. Han blir svårt mobbad på sin arbetsplats i samband med en omorganisation och utvecklar därefter en psykisk skada som till slut omöjliggör arbete. Försäkringsläkaren anser att psykiska skador över huvud taget inte kan uppstå genom inverkan i arbete och definitivt inte genom mobbing samt att det i vart fall inte föreligger ett samband eftersom det finns flera konkurrerande skadliga faktorer i Zeljkos privatliv. I länsrätten hålls muntlig förhandling, där Zeljko själv berättar detaljerat om hur mobbingen gått till och hur denna påverkat honom. Vittnesförhör hålls med skyddsombudet och ordföranden i metallklubben och en hel del ny information framkommer under förhandlingen. Länsrätten anser att mobbing är skadligt samt att de konkurrerande faktorerna, enligt vad som framkommit av den muntliga förhandlingen, kan avfärdas som mindre betydelsefulla i sammanhanget och finner att Zeljko alltså har en arbetsskada. Försäkringskassan överklagar till Kammarrätten i Göteborg och hänvisar till ett utlåtande från en ny försäkringsläkare som visserligen anser att skadlig inverkan har förelegat men att samband saknas med hänvisning till de konkurrerande faktorerna.  
— Kammarrätten i Göteborg beviljar prövningstillstånd.

Man kan fundera över den motsatta situationen mot Olles, Bengts och Zeljkos fall, där den enskilde alltså har fått avslag i länsrätten och överklagar till kammarrätten. Antag att medlemmens behandlande läkare, en företagsläkare, först har angett att arbetet har varit skadligt men att ett samband inte föreligger, eller att det endast föreligger under en kortare tid. Inför överklagandet till kammarrätten har företagsläkaren ombetts att yttra sig på nytt och har då ändrat sitt tidigare utlåtande så att han nu anser att arbetet har orsakat en kronisk skada, det vill säga att sambandet föreligger under överskådlig tid framöver. Helt säkert skulle den enskilde aldrig få prövningstillstånd i kammarrätten enbart på en sådan grund. Chanserna vore knappast större om inget annat hade påståtts än bara att länsrätten hade bedömt saken fel. Men för försäkringskassan räcker det alltså.

Mattias af Malmborg
Förbundsjurist