Likhet inför lagen?

I min lokaltidning fanns en dag i december 2002 en debattartikel som huvudsakligen handlade om vårt lands asylhantering och invandringspolitik. Med hänvisning till två uppmärksammade fall - Osmo Vallo och Joy Rahman - ställdes frågan om vi har rasistiska glasögon i vårt rättsväsende och om vi lever med två straffskalor: en för storsvenskar, en för andra.

Artikeln väckte till liv en hel del frågor som jag arbetat med särskilt under det senaste året.

Bland de nya ärenden som tilldelats mig 2002 har 15 st gällt vad vi rubricerar som "indragen förmån". Det betyder ärenden där försäkringskassan minskat eller dragit in sjukpenning alternativt sjukbidrag och att medlemmen sökt rättshjälp för att överklaga kassans beslut. En fråga som jag ställt mig vid hanteringen av dessa ärenden: Är det en tillfällighet att 13 av dessa 15 ärenden gäller personer med "osvenska namn"?

Jag har ingen statistik som visar att personer med utländsk härkomst skulle vara överrepresenterade när det gäller försäkringskassornas negativa beslut om rätt till sjukpenning eller sjukbidrag. Jag har dock fått intrycket att försäkringskassans handläggare gör det ganska enkelt för sig när de påstår att dessa människor som efter ankomsten till Sverige fått arbeten som städare och liknande yrken visserligen inte har någon arbetsförmåga i sitt nuvarande yrke men att de kan försörja sig i annat på arbetsmarknaden normalt förekommande arbete. Ofta har man fått stöd i denna bedömning av en försäkringsläkare som inte träffat personen i fråga. Jag tror att man har klart för sig att personerna i fråga inte har någon möjlighet att få annat arbete, men då kan man hänföra problemet till andra omständigheter som kan kallas arbetsmarknadsmässiga exempelvis bristande språkkunskaper, otillräcklig eller inadekvat utbildning och yrkeserfarenhet. Sådana faktorer skall enligt lagen bortses från vid bedömning av rätt till sjukpenning.

De flesta av "mina" medlemmar har besvär från rörelseapparaten. En kvinna hade besvär från fötterna och kunde enligt läkaren gå eller stå högst 20 minuter, en annan kvinna måste använda rullator för att förflytta sig. Trots detta har försäkringskassan och deras läkare ansett att vederbörande kan arbeta heltid i arbeten som är normalt förekommande på arbetsmarknaden.

Ingen av de personer som jag haft kontakt med har direkt kunnat hänvisas annat arbete av arbetsförmedlingen. En medlem berättade att han uppmanades att själv hitta jobb och att arbetsförmedlingen kunde bistå vid eventuellt behov av utbildning.

Givetvis är det angeläget att det höga sjuktalet kan sänkas. Frågan är dock om det är bättre för samhället att kostnaden flyttas över till arbetslöshetskassorna eller socialkontoren.

I den aktuella debatten har nämnts förslag om att ersättning i form av sjukpenning och arbetslöshetsersättning skulle kunna göras om till en ersättning (försörjningsbidrag). Jag tror att det skulle underlätta mycket för dem som försäkringskassan i dagens läge inte anser berättigade till sjukpenning. Det är nämligen inte ovanligt att de inte heller anses berättigade till a-kassa eftersom de ofta har intyg från sin läkare på arbetsoförmåga (sjukskrivningsintyg). På grund av sjukdom anses man då inte kunna stå till arbetsmarknadens förfogande och hamnar alltså "mellan stolarna".

Vid de kontakter jag har med medlemmar som råkat ut för att försäkringskassan dragit in sjukpenningen är det påtagligt att kassans agerande ofta uppfattats kränkande. Man upplever att man inte blir trodd och kan inte förstå varför försäkringskassan inte beaktar att behandlande läkare intygar arbetsoförmåga. Det är då inte ovanligt att man uppfattar sig särbehandlad på grund av sitt utländska ursprung. Frågan är om det faktiskt är så.

Januari 2003
Margareta Johansson