Efter 20 år som ombud på vår försäkringsrättsenhet gick Maud Ågren i pension den sista januari 2002. Detta är hennes avskedskrönika där hon ger lite perspektiv på socialförsäkringssystemet.

Jag minns den ljuva tiden, jag minns den som igår, när oskulden och friden tätt följde våra spår...

Det var inte igår, men väl i förrgår. Dock är frågan, om den verkligen var så ljuv, den där forna tiden? Ja, i alla fall inte för dem som levde med tio ungar och en inackordering i en etta på Söder, och inte heller för dem som födde upp en familj långt in i skogen, där alla familjens barn inte kunde gå i skolan samtidigt under vintertiden, eftersom man inte hade tillräckligt många par skidor. Oskulden och friden var nog inte det som följde allra tätast i dessa barns spår. Det gällde istället att efter bästa barnaförmåga hjälpa till med försörjningen - inte för att få egna fickpengar, utan för familjens överlevnad.

Så var livet och omständigheterna för många, kanske de flesta, under tidigaste hälften av 1900-talet.

Det har blivit bättre, mycket bättre. Om du tycker att allt bara blivit sämre och sämre så har du i viss mån rätt, om du jämför nuet med de förhållanden som rådde för tio - femton år sedan, men om du söker dig något längre tillbaka i tiden så kommer du att märka att det faktiskt är motsatsen som gäller.

Visste du att vi fick barnbidrag först under 1940-talets mitt och att det då handlade om några tiotal kronor i kvartalet? Även dessa pengar hade varit välkomna för dem som inte kunde låta barnen gå till skolan på grund av kläd-, sko- eller skidbrist. (Du vet väl att det i gamla tiders betygsböcker fanns en ruta för "frånvaro med anledning av brist på skor och kläder"?)

Visste du att du före 1955 inte hade obligatorisk rätt till sjukersättning om du blev sjuk? Men om du hade råd och ville kunde du betala till en frivillig försäkring, så att du vid sjukdom eller olycksfallsskada kunde få ett par kronor om dagen - givetvis efter viss karenstid.

Kommer du ihåg att det åtminstone fram till 1960-talets slut inte fanns någonting som hette föräldrapenning? Inte heller kunde du vara hemma och själv vårda ditt sjuka barn med rätt till ersättning - om du inte tog ut semester förstås.

Visste du att du fram till 1974 inte hade möjlighet att ändra storleken på din sjukpenning under pågående sjukskrivning och att anmälan om en löneförändring kunde beaktas först en månad efter denna anmälan? Vad innebar då detta? I allra sämsta fall var man relativt ny i arbetslivet och hade inte tänkt på att överhuvudtaget anmäla inkomst till sjukkassan/försäkringskassan. Det blev alltså 0 kronor under hela sjukperioden. I bästa fall hade man en registrerad sjukpenningklass, som gav rätt till - visserligen en för låg, men dock - ersättning. I båda fallen kunde en längre tids sjukdom bli förödande.

Jag minns den ljuva tiden, jag minns den som igår...

Vi hade ingen handikappersättning, inget bostadsbidrag, inget bilstöd för handikappade, ingen barnomsorg och naturligtvis inget bidragsförskott/underhållsstöd.

Men vi hade fattigvård och statarsystem – långt in på 1900-talet - ack ja, jag minns den ljuva tiden...

Vad som ovan sagts skulle kunna tyda på att allt nu är så bra så bra och att det inte finns någon anledning till klagan. I mångt och mycket anser jag även att det faktiskt förhåller sig på det viset. Men visst – jag vet också att det på senare år skett en markant nedrustning på många områden, att många fått det sämre – sämre i förhållande till något mycket bra, men för vissa, även sämre i förhållande till något redan dåligt. Men vad vi ska göra åt detta – ja det är en helt annan krönika!

Maud Ågren