Störst och bäst?

Regler i lagar och kollektivavtal är inte alltid helt lätta att tolka och tillämpa. Bland små arbetsgivare är okunnigheten om vad som gäller ibland påfallande. Medlemmar på små arbetsplatser får problem med felaktigt beräknad lön, lön utan lönespecifikationer, övertid utan övertidsersättning, utebliven semestersättning då anställningen upphör, sexuella trakasserier (ofta unga kvinnor på första jobbet), förtäckta eller öppna hot om vad som ska hända om man blandar in facket, o.s.v. När facket sedan agerar för sin medlem kröns det hela inte sällan med en förhandlingsvägran från arbetsgivarens sida. När små arbetsgivare visar prov på okunnighet om - eller ren ovilja att rätta sig efter – de regler som gäller på arbetsmarknaden är det naturligtvis beklämmande.

Än mer beklämmande är att vissa stora arbetsgivare med kompetens och resurser lägger ned stor möda på att utnyttja alla möjligheter och kryphål i den arbetsrättsliga lagstiftningen. De offentliga bjässarna kommuner och landsting agerar efter rättesnöret "Så liten trygghet som möjligt till en anställning på så låg sysselsättningsgrad som möjligt". De anställda som drabbas arbetar främst inom vård och omsorg och är till absolut övervägande delen kvinnor.

Det är närmast pinsamt för denna sektor att det är dessa arbetsgivares handlande som tvingat lagstiftaren att ta uti med vikariemissbruket genom en regel om att ett vikariat övergår till en tillsvidareanställning efter tre år. I och med den regeln har ett stort antal anställda visserligen fått sin hett efterlängtade tillsvidareanställning. Tyvärr har regeln också medfört att kreativiteten på kommunernas och landstingens personalavdelningar har nått oanade höjder när det gäller att försöka oskadliggöra verkningarna av regeln. Det finns exempel på att dessa arbetsgivare ägnar sig åt att väsentligt sänka sysselsättningsgraden för en vikarie som närmar sig treårsgränsen, alltså ett förfarande som innebär att man kringgår lagstiftningen. Det kan gå till på detta sätt. En anställd som under närmare tre år haft vikariat på 75 % och 80 % får inför passerandet av treårsgränsen ett vikariat på 36 %. Detta trots att det finns vikariat med högre sysselsättningsgrad att tillgå. För den anställda blir tryggheten i en tillsvidareanställning en chimär. Visst - hon har en fast anställning, men hon kan inte försörja sig på den utan är beroende av att få vikariat för att kunna fylla på till en högre sysselsättningsgrad. Detta är inte ett anständigt agerande från en stor offentlig arbetsgivare.

Jag läste i Kommunalarbetaren att Göran Persson önskar att kommunerna och landstingen ska bli bättre arbetsgivare. Han delar denna önskan med anställda inom vård och omsorg och de som försvarar deras rättigheter.

Annett Olofsson
Har du synpunkter på krönikan? Mejla till mig på annett.olofsson@fackjuridik.com