Resebrev från Israel och Västbanken

För drygt en månad sedan kom jag hem från en resa till Israel och Västbanken. Som ledamot i Juristkommissionens styrgrupp för Mellanöstern, hade jag tillsammans med tre andra ledamöter tillbringat 14 dagar där. Vi reser alltid med Austrian Airlines via Wien. Flyget går vid 0700-tiden på morgonen, något som innebär att vi måste vara på Arlanda omkring klockan 0600. Resan i sig är inte något problem, problemen kommer när vi skall in i Israel, kommer vi in överhuvuttaget eller kommer vi, som förra gången att hamna i säkerhetskontrollen, bli kroppsvisiterade och få allt vårt bagage undersökt.

När vi landade på Tel Avivs flygplats visade det sig att flygplatspersonalen just hade inlett en strejk, så vi fick inget bagage alls. När vi återvände dit efter några timmar, var det bara att ta sitt bagage, eller om man hellre ville det någon annans. Bagaget stod helt obevakat.

När vi kom till Tel Aviv möttes vi av en styrgruppsmedlem som åkt i förväg och en av de palestinier vi samarbetar med. Vi åkte i hans bil till hotellet i Jerusalem. Vi påpekade att bilen var oerhört smutsig, vilket den blivit av vägdammet på Västbanken. När vi sedan åkte i bilen till flygplatsen för att hämta våra väskor, hade hotellpersonalen tvättat bilen. Tyvärr hade man glömt att tvätta taket.

Detta var min tredje resa till Mellanöstern.

Som ung juris studerande arbetade jag under några veckor en sommar på en kibbutz. i norra Israel. Detta var före sexdagarskriget och Israel var fortfarande ett nybyggarland med tillbörlig nybyggaranda.

Trots att Mellanöstern alltid har fascinerat mig skulle det dröja ända till oktober 1998 innan jag kom dit igen, denna gång med Juristkommissionen. Nu pågick förhandlingar i USA om hur man skulle följa upp Osloöverenskommelsen från 1993. Det rådde fred och framtidstro både i Israel och på Västbanken. Vi hyrde bil och kunde ta oss överallt. Västbanken var visserligen indelad i olika zoner, men det var inte någon svårighet att passera olika vägspärrar och ta sig mellan zonerna.

I januari 2002 var jag där igen. Nu hade framtidstron övergått i en känsla av hopplöshet. Att hyra bil för att ta sig fram var inte att tänka på eftersom en bil från Jerusalem inte fick komma in i Ramallah. För att ta sig till Ramallah måste man ta en taxi till den första vägspärren som ligger strax innanför Jerusalems stadsgräns. Där får man byta till en annan taxi och åka till vägspärren utanför Ramallah. När man kommer dit får man, om militären släpper igenom en, gå ca 500 meter till nästa spärr där man tar nästa taxi och åker in i Ramallah.

I september 2002 var jag så där igen. Under mars, april och juni hade israelerna gjort upprepade massarresteringar av palestinier, Betlehem och andra städer på Västbanken hade varit belägrat under kortare eller längre perioder och ett antal självmordsattacker hade skett inne i Israel. Framkomligheten var begränsad eller i vissa fall obefintlig och av och till rådde det utegångsförbud i Ramallah, Hebron och vissa andra städer. Palestinierna talar om två sorters utegångsförbud, dels det där Du kan vara utomhus och ta en promenad men där affärer, skolor och kontor är stängda, dels det strikta utegångsförbudet som innebär att Du måste var inomhus. I annat fall riskerar Du att bli ihjälskjuten. Varje kväll klockan 2200 meddelar de lokala Tv-stationerna om det är utegångsförbud påföljande dag eller inte. Som någon uttryckte saken: " Då får man veta om man skall gå ochk lägga sig eller om man kan sitta uppe och titta på en film". Till alla dessa "praktiska" svårigheter fanns nu också rädslan för att USA anfaller Irak.

Vårt uppdrag i Mellanöstern var att besöka de knappt 20-tal israeliska och palestinska organisationer Juristkommissionen lämnar bidrag till. Vi stödjer också biblioteket på juridiska fakulteten eller som det kallas institutet på Bir Zeit universitet. Detta universitet som ligger uppe i bergen några kilometer utanför Ramallah anses vara säte för palestinsk nationalism. Det är därför ofta stängt eller också är vägen dit avspärrad av den israeliska militären.

Första dagen av vår vistelse skulle vi besöka detta universitet. Det rådde utegångsförbud i Ramallah så vi kontaktade Institutets direktör, en filosofiprofessor i 50-årsåldern. Han sade att "jag får inte gå ut men om Ni tar en taxi och åker på småvägar kan Ni komma hem till mig". Vi satt i hans trädgård och åt lunch.

Påföljande dag skulle vi åka till Hebron från Ramallah med en palestinier som guide. Avståndet mellan Hebron och Ramallah är ca 30 kilometer och eftersom vår guide lyckats få ett tillstånd att resa genom Jerusalem tog resan endast tre timmar på små, dåliga vägar. Om vi inte haft tillstånd att resa genom Jerusalem hade resan på små dåliga vägar tagit fem timmar. Det finns naturligtvis fina asfalterade vägar men dessa vägar är endast till för israeler. Det finns även asfalterade vägar ut till de olika bosättningarna på Västbanken, men där får bara bosättare och möjligtvis diplomater åka. När vi var på Västbanken i januari åkte vi i konsulatets skottsäkra bil på en sådan väg in till Ramallah. Det är dock förenat med livsfara att åka på de s k bosättarvägarna, eftersom bosättarna beskjuter de bilar de inte känner igen.

I Hebron bor ca 300 000 palestinier och 400 bosättare. Oftast är där utegångsförbud. När vi var där var staden öppen och vi möttes av ett myllrande stadsbild. Som västerlänning tittar jag med stora "barnaögon" på allt som rör sig, från åsnor till gatustånd där man säljer att från mat till kläder.

Den eftermiddag vi var i Hebron skedde ett självmordsdåd vid en busshållplats i Tel Aviv och på kvällen stängdes Hebron. Jag tror staden var stängd under hela tiden vi stannade kvar på Västbanken. Under den tid vi var i området firade judarna Lövhyddehögtiden, en högtid som firas till minnet av uttåget ur Egypten.. En rättrogen jude vallfärdar då till Rachels grav, belägen i Hebron. För närvarande är hatet så stort mellan palestinier och judar att utegångsförbud då råder för palestinierna för att judar skall kunna röra sig fritt i staden. Det var ju i Hebron som en bosättare, en amerikansk läkare, för några år sedan mördade jag tror 30 palestinier som höll gudstjänst i den moské som ligger alldeles nära Rachels grav.

En av "våra" organisationer finns i Nablus. Eftersom flera av självmordsbombarna kommer från byarna utanför Nablus, är staden fortfarande under belägring. Det går således varken att komma ut eller in. Dessutom råder utegångsförbud för de som bor i staden.

Vi kommer alla från kristendomsundervisningen i skolan ihåg historien om den barmhärtige Samariten. Samariter finns fortfarande kvar, det bor ca 300 i Tel Aviv och lika många i Nablus. Samariterna är mycket väl sedda av såväl judar som palestinier och kan därför röra sig fritt över gränserna. De samariter som bor i Nablus fungerar som taxichaufförer .Vi blev således hämtade av en Samarit utanför hotellet i Jerusalem och efter vår vistelse återbördade dit av samme man. I Nablus stod en israelisk tanks mitt i staden. När vi lämnade Nablus åkte vi rakt under kanonröret. Då kände jag mig liten, även om jag inte var rädd.

Nablus delas av den israeliska militären i två delar. För att ta sig mellan de två stadsdelarna var man tvungen att åka taxi, det rådde ju även som sagt utegångsförbud. Av svenska tidningar hade jag fått uppfattningen att israelerna hade förstört hela den gamla staden. Så var dessbättre inte fallet, stora delar var orörda och trots utgångsförbudet rådde det en livlig kommers.

För närvarande råder, som bekant regeringskris i Israel. Nyval kommer att hållas i februari 2003.

Val till det palestinska parlamentet skall hållas 20 januari 2003.

Om USA skall anfalla Irak, måste detta ske före februari 2003, annars blir det för varmt.

Lill Dahlberg