Upp till kamp för en bättre arbetsmiljö

Under de senaste två åren har man i massmedia kunnat ta del av alarmerande rapporter om antalet sjukskrivningar som ökat i mycket stor omfattning. Regeringsledamöter har uppträtt i TV-rutan med allvarliga anleten och deklarerat att något måste göras. Dessa uppträdanden i massmedia har skett med jämna mellanrum.

Tongångarna är ungefär desamma som i slutet av 80-talet. Även då hade sjukskrivningstalet skjutit i höjden med åtföljande påfrestning för landets ekonomi.

Den slutsats man då drog från statsmakternas sida var att orsaken stod att finna i dålig arbetsmiljö. Som vi vet ledde denna slutsats till att man ändrade arbetsmiljölagen och införde ett nytt sätt att arbeta arbetsmiljöförebyggande ute i företagen. Vi fick reglerna om internkontroll, numera systematiskt arbetsmiljöarbete. Enligt min mening mycket bra regler på pappret men tyvärr inte i praktiken.

Ute på kurser och konferenser hos arbetstagarsidan får jag ofta höra att arbetsmiljölagen (AML) inte efterlevs, särskilt med avseende på den psykosociala arbetsmiljön. Detta gäller både privata och offentliga arbetsgivare.

Vad jag mer fått höra är att det blir svårare och svårare att få någon att bli skyddsombud. Många hoppar av uppdraget som skyddsombud eftersom arbetsgivaren inte bryr sig om arbetsmiljön och arbetsmiljölagen. Det blir allt vanligare att stora företag inte har skyddskommitté just därför att arbetsgivaren helt struntar i arbetsmiljölagen och vad skyddskommittén säger. Att vädja till tjänstemännen vid Arbetsmiljöverkets arbetsmiljöinspektion har de flesta tröttnat på. Det tar för lång tid. Ibland är det dessutom osäkert om arbetsmiljöinspektören riktigt sätter sig in i ärendet att det är lika bra att inte vända sig dit.

Det här ser inte bra ut. När respektlösheten för arbetsmiljölagstiftningen nått de offentliga arbetsgivarna har det gått långt. Görs inget helhjärtat från statsmakternas sida kommer sjukskrivningstalet bara att fortsätta att öka.

Vad beror nu allt detta på och vad bör göras?

En iakttagelse jag gjort är att arbetsmiljölagstiftningen allmänt sett har låg status jämfört med LAS , MBL och andra arbetsrättsliga lagar. Jämställdhetsfrågor och diskrimineringsfrågor i all ära, men vad är viktigast? Är det inte viktigare att vi eftersträvar en arbetsmiljö så att de anställda inte skadas och blir sjuka?

En anledning att AML har så låg status kan vara att den till skillnad från LAS, MBL mfl är en offentligrättslig lagstiftning där tillsynen av efterlevnaden ligger på en statlig myndighet och sanktionen vid lagöverträdelse är straff och inte skadestånd. Systemet är byråkratiskt och tungrott och saknar effektiva sanktionsmedel. Det ligger formellt inte i de fackliga organisationernas händer som exempelvis med LAS att beivra lagöverträdelser och driva tvisten till Arbetsdomstolen. Såvitt jag känner till är det endast ett fackförbund på LO-sidan som har privatiserat delar av arbetsmiljölagen genom att ta in bestämmelser i kollektivavtalet.

I min stilla enfald tror jag att det är en viss privatisering av AML som behövs för att göra lagen effektiv. De delar av arbetsmiljölagen som lämpar sig för privatisering är enligt min mening de som förutsätter samverkan och samarbete mellan parterna på arbetsplatsen. Några exempel på det är förutom hela 6 kapitlet i arbetsmiljölagen, reglerna om det förebyggande arbetsmiljöarbetet (det systematiska arbetsmiljöarbetet) inklusive reglerna om kränkande särbehandling samt reglerna om arbetsgivaren rehabiliteringsansvar (som ju i grunden egendomligt nog har hamnat i lagen om allmän försäkring av alla lagar). Införs skadeståndssanktion, vilket är helt nödvändigt, blir det möjligt för de fackliga organisationerna att sätta press på arbetsgivare som inte sköter sig.

En annan iakttagelse jag har gjort är att arbetsgivare i allmänhet inte har kunskap om AML. Statsmakterna förutsätter att alla arbetsgivare skaffar sig tillräcklig kunskap. AML är ingen enkel lagstiftning. De viktiga föreskrifterna är så krångliga att det krävs utbildning och övning. Det här är något statsmakterna och även de fackliga organisationerna borde fundera över. Man kan inte införa regler utan att på något sätt försäkra sig om att de som ska använda dem har den erforderliga kunskapen så att de kan tillämpa reglerna rätt.

I fråga om det systematiska arbetsmiljöarbetet har lagstiftaren tänkt sig att arbetsgivarna ska behandla arbetsmiljöfrågorna som lika viktiga och naturliga delar i verksamheten som teknik och ekonomi. För att nå dithän krävs nog en mindre kulturrevolution. I vart fall krävs mycket mer än att lita till arbetsgivarnas goda vilja såsom lagstiftaren hittills gjort.

Att arbetsmiljörätt och arbetsmiljövett inte ingår i undervisningen vid gymnasieskolan, vid de tekniska högskolorna och vid handelshögskolorna är en stor brist. De som utbildar sig till företagsledare, personalchefer och ekonomichefer läser teknik och ekonomi men inte arbetsmiljörätt. Det finns anledning att redan i den grundläggande skolundervisningen föra in arbetsmiljörätt som ett obligatoriskt ämne och ge detta ämne samma status som ekonomi och teknik.

Något måste emellertid göras redan nu. Den informations- och utbildningsverksamhet som kan finnas idag för arbetsgivarföreträdare, verkar inte fungera.

Kanske införandet av civilrättsliga regler med skadeståndspåföljd på arbetsmiljörättens område, kan få arbetsgivarföreträdarna att både lära sig arbetsmiljörätt och följa lagstiftningen.

Augusti 2002
Bo Ericson