1/2006
Utbrändhet efter hög arbetsbelastning, kompletteringar till Nyhetsbrev
Nr 3, 2004
Försäkringskassan fortsätter att driva frågan om det
inom den medicinska vetenskapen är tillräckligt accepterat att hög
arbetsbelastning i sig kan orsaka utbrändhet. Detta trots att man
tidigare inte fått prövningstillstånd i Regeringsrätten för frågan
och flera kammarrättsdomar gått försäkringskassan emot. Försäkringskassan
använder sig av samma argument som man hade 2003 och har inget
ytterligare medicinskt stöd för sin uppfattning.
Bakgrund
I föregående nyhetsbrev Nr 3, 2004 refererades till
ett mål rörande en anställd vid försäkringskassan som genom en dom
den 17 oktober 2002 i Kammarrätten i Göteborg fått sina sjukdomsbesvär
utbrändhetssyndrom godkända som arbetsskada. Dåvarande Riksförsäkringsverket
(numera Försäkringskassan) överklagade domen till Regeringsrätten som
i ett beslut den 2 juli 2004 inte meddelade prövningstillstånd.
Efter Regeringsrättens beslut hade det varit naturligt
att försäkringskassan gav upp sin inställning rörande sambandet mellan
hög arbetsbelastning och utbrändhet. Alternativt samlade ytterligare stöd
för sin uppfattning, t ex genom att ta in ytterligare utlåtanden från
specialister och/eller forskare. I Regeringsrätten byggde man hela sin
argumentation på utlåtanden från 2003 från docenten GS, vilket
uppenbarligen inte imponerade på Regeringsrätten som hade tillgång till
Socialstyrelsens rapport 2003
”Utmattningssyndrom, Stressrelaterad psykisk ohälsa”. Försäkringskassan
har dock oförtröttligt fortsatt att åberopa samma utlåtanden från
docent GS och fått visst stöd från kammarrätterna för detta, särskilt
från Kammarrätten i Jönköping.
Genomgång av
tjugo kammarrättsdomar
Jag har gjort en genomgång av tjugo domar under
perioden maj 2003- april 2006 från kammarrätterna rörande utbrändhet
efter hög arbetsbelastning. Förmodligen finns det fler domar som vi inte
har tillgång till. I tretton av domarna gav man den skadade rätt och i
sju av domarna gick man på försäkringskassans linje. Kammarrätten i Jönköping
svarade för fem av de negativa domarna och hade ingen positiv dom bland
dem som gåtts igenom. Bland de tretton positiva domarna redovisades en
eller flera skiljaktiga meningar i fem av domarna. Bland de sju negativa
fanns motsvarande förhållande i tre domar, varav en var från Kammarrätten
i Jönköping. I tio av de tretton positiva domarna företräddes den
skadade av ett ombud från LO-TCO Rättsskydd AB och i fyra av de sju
negativa domarna.
I domarna från länsrätt och kammarrätt har flera
professorer, docenter, specialister i psykiatri eller yrkesmedicin uttalat
sig för skadlig inverkan och samband. Vissa sakkunnigutlåtanden har inhämtats
av domstolen och andra har åberopats av den skadade.
I huvuddelen av domarna åberopar försäkringskassan
och argumenterar i enlighet med docenten GS:s utlåtanden som man åberopade
i det överklagade målet som Regeringsrätten inte meddelade prövningstillstånd
i 2004. I fem av avslagsdomarna, varav fyra från Kammarrätten i Jönköping,
bygger man sitt resonemang på docenten GS:s utlåtanden.
Kammarrätten i Jönköping har kortfattat tolkat
docenten GS:s utlåtanden så att det inte är en allmänt rådande
uppfattning inom den medicinska vetenskapen att enbart för hög
arbetsbelastning i ett normalt förekommande arbete kan ge upphov till
varaktig psykisk sjukdom. Om hög arbetsbelastning i normalfallet skall
kunna ge en varaktig psykisk sjukdom talar allt för att det i sådana
fall måste vara fråga om sällsynt förekommande extrema förhållanden.
Vidare krävs närmast ”malign stress”, med vilket avses påfrestningar
på ”självets” bärande strukturer genom livsfara eller olika former
av allvarliga kränkningar, för att starta en psykopatologisk process som
ger en varaktig psykisk sjukdom.
Kammarrätten i Jönköping brukar sedan ange att den
skadade inte arbetat under extrema förhållanden, alternativt
exceptionella eller extraordinära förhållanden, eller haft en
sammantagen arbetssituation som motsvarar s k malign stress.
Kammarrätterna har i tre av målen inhämtat
sakkunnigutlåtande. Samtliga är från Kammarrätten i Sundsvall och har
resulterat i positiva domar för de skadade. Länsrätterna har oftast
byggt sina avgöranden antingen på sakkunnigutlåtanden som man själva
inhämtat alternativt som den skadade har åberopat. Utlåtandena har med
något undantag varit positiva för den skadade. I flera av målen har
också försäkringsläkare med specialistkompetens i psykiatri uttalat
sig positivt för den skadade. Ofta har försäkringskassan inhämtat utlåtande
från försäkringsläkare som saknar psykiatrisk specialistkompetens.
I de utlåtanden från docenten GS som försäkringskassan
bygger sin argumentation på anges fem litteraturreferenser, varav två st
är författade av docenten GS själv. Ingen av de referenser som docenten
hänvisar till finns angivna bland de 133 referenser som Socialstyrelsen
anger i sin skrift. Detsamma gäller för de 88 referenser som hänvisas
till i Arbete och Hälsa nr 2002:6 Utbränning i Sverige – en
populationsstudie.
I de genomgångna domarna framkommer att två ledande
stressforskare inte delar de slutsatser docenten GS drar, att hög
arbetsbelastning inte kan ge en varaktig psykisk sjukdom förutom under
extrema förhållanden. En av forskarna anser att docenten inte tagit till
sig den explosionsartade utveckling av forskning kring stressrelaterade
sjukdomar som pågått under de senaste åtta åren. Den andre forskaren
anger att den epidemiologiska forskningen på området växer snabbt och
att det redan finns betydande stöd för uppfattningen att
burnout-liknande tillstånd har samband med kombinationer av höga krav
och bristande resurser. Vidare ifrågasätter denne vad som ska anses vara
”extrem” påfrestning.
Nya undanflykter
från försäkringskassan?
Försäkringskassan har överklagat flera av de positiva
domarna till Regeringsrätten. I de överklaganden vi har tillgång till
synes man tona ned frågan om samband mellan hög arbetsbelastning och
varaktig psykisk sjukdom, en fråga som man alltså tidigare försökt få
prövningstillstånd i utan resultat. I stället riktar man nu in sig på
frågan om höga krav och bristande egenkontroll utgör en
undantagssituation, närmast undantaget ”därmed jämförliga förhållanden”
i 2 kap 1 § 2 st LAF 93. Därvid torde man dra paralleller till rättsfallet
FÖD 1991:17 som gällde en långvårdsläkare som kände vanmakt i sitt
arbete eftersom hans patienter ofrånkomligen försämrades.
Kommentar
Som framgår är rättsläget osäkert, främst beroende
av det sätt som försäkringskassan agerar. Det är märkligt att Försäkringskassan
och vissa domare tillmäter utlåtanden från en docent så
exceptionellt stor tilltro, jämfört med vad som anges av Socialstyrelsen
och av ett stort antal forskare och medicinskt sakkunniga. Utlåtandena från
docenten är ju avfattade 2003 och har granskats av Regeringsrätten utan
resultat. Den stora oenighet inom forskningen som försäkringskassan ofta
hänvisar till torde vara försumbar.
Att någon eller några läkare redovisar en annan
uppfattning om forskningsläget bör inte innebära att det saknas väsentlig
kunskap inom medicinsk eller annan vetenskap för att hög
arbetsbelastning/stress har en skadebringande egenskap. Att det sedan måste
finnas en viss nivå (jfr lagens krav på omfattning, intensitet och
varaktighet) för att uppnå skadlighet är en självklarhet och får bedömas
genom utredning och prövning. Nivån på skadlighet bör dock inte –
med hänsyn till vad ledande forskare, professorer och läkare angivit -
beskrivas som att det krävs ”extrema förhållanden” eller ”malign
stress” för att hög arbetsbelastning ska kunna godtas som skadlig
inverkan.
Frågor om detta nyhetsbrev kan ställas till förbundsjurist