Olika bevisregler sedan arbetsskadelagen trädde i kraft

Den 1 juli 1977 – den 31 december 1992
Alltsedan LAF infördes och fram till den senaste lagändringen 2002 har bedömningen av om en arbetsskada föreligger skett i två steg. Först skall avgöras om det föreligger skadlig inverkan, det vill säga om en viss skadlig faktor i arbetet kan ge upphov till en viss skada. I förarbetena till LAF anges att det måste föreligga en ganska hög grad av sannolikhet eller åtminstone sannolika skäl. I rättspraxis har krävts övervägande skäl (mer än sannolikt) för att en viss faktor kan ge upphov till viss skada. Har skadlig inverkan konstaterats avgörs sedan om den har orsakat den skada som anmälts. Man godtar att det är den skadliga inverkan som är orsak till skadan i det enskilda fallet, såvida inte betydligt starkare skäl talar mot ett orsakssamband. Denna för den enskilde förmånliga skaderegel kräver mycket stark motbevisning från försäkringskassans sida. Kassan måste visa att det inte finns någon arbetsskada.

Den 1 januari 1993 – den 30 juni 2002
Möjligheterna att få en anmäld sjukdom godkänd som arbetsskada försvårades väsentligt under nästkommande period. Skärpningen innebar att det krävs en hög grad av sannolikhet för att skadlig inverkan ska anses föreligga i bedömningens första steg. Enligt lagstiftaren skall såväl kvalitativa som kvantitativa krav ställas. Uppfattningen att en viss faktor med hög grad av sannolikhet kan orsaka skada måste vara relativt allmänt accepterad, och exponeringen för den skadliga faktorn av viss omfattning och varaktighet. Vid sambandsbedömningen i steg två krävs att övervägande skäl talar för ett sådant samband. I högre grad än tidigare skall vägas in eventuella konkurrerande sjukdomsorsaker, t ex sociala eller psykiskt påfrestande förhållanden i privatlivet.

För arbetsskador som inträffat före den 1 juli 2002 är det dessa regler som gäller, och således ska tillämpas på de flesta arbetsskador i dagsläget och flera år framöver.

Från och med den 1 juli 2002
För skador som uppkommit och anmälts till kassan den 1 juli 2002 eller senare, innebär de nya bevisreglerna att bedömningen i två steg avskaffas. Försäkringskassan ska istället göra en helhetsbedömning med ett enhetligt beviskrav som innebär att alla faktorer vägs samman i ett ärende. En skada ska godkännas som arbetsskada om övervägande skäl talar för att skadan är orsakad av arbetet. Kravet sänks därmed på att skadan ska ha uppkommit på grund av annan skadlig inverkan, från hög grad av sannolikhet till övervägande skäl. Fortfarande gäller att det skall finnas en vetenskapligt förankrad medicinsk grund för bedömningen. Det är emellertid frågan om en lättnad i beviskraven. Även skador som på goda medicinska grunder kan antas ha sitt ursprung i faktorer i arbetsmiljön skall kunna omfattas av arbetsskadeförsäkringen.

Enligt förarbetena till den nu aktuella ändringen i LAF anges att reformeringen av bevisreglerna 1993, i förening med den åtstramning i tillämpningen som skett ett par år dessförinnan, medfört en tillämpning som upplevs som alltför sträng. Detta gäller främst muskuloskeletala sjukdomar som drabbar kvinnor i större utsträckning än män. Regelsystemet med en arbetsskadebedömning i två led med olika beviskrav är otymplig med hänsyn till att ärenden i första instans inte handläggs av jurister utan av tjänstemän. För stränga krav på visad skadlig inverkan medför på sikt en risk för en onyanserad och slentrianmässig arbetsskadebedömning.

Skriftlig ansökan
Från och med den 1 januari 2003 måste ansökan om ersättning enligt LAF lämnas på en särskild blankett hos försäkringskassan. Ansökningsblanketten kommer att finnas hos försäkringskassan i december 2002. I dag sker prövning av rätten till livränta eller annan ersättning efter yrkande från den försäkrade eller på försäkringskassans eget initiativ (ex officio). Med en skriftlig ansökan försvinner kravet att försäkringskassan ska göra en ex officioprövning. Försäkringskassan ska dock upplysa den försäkrade om att en ansökan ska göras.

Rätt till livränta
Rätt till livränta föreligger enligt den nya lydelsen till 4:1 § LAF "när förmågan att arbeta är nedsatt med minst en femtondel och när nedsättningen är varaktig eller kan antas bli bestående under minst ett år". Därmed utesluts skrivningen om att den sjukdom som har förorsakats av skadan skall ha upphört. Ändringen träder i kraft den 1 januari 2003.

Särskild arbetsskadeersättning
Vid beviljandet av ersättning för inkomstbortfall till följd av arbetsskada betalar försäkringskassan från och med årsskiftet ut en särskild arbetsskadeersättning som kompensation för karensdagar. Ersättningen betalas för två karensdagar, om inte den försäkrade kan visa inkomstbortfall för fler karensdagar.

Inkomstindexering av livräntan
Den 1 januari 2003 ändras reglerna för uppräkning av livräntan. Idag följer livräntan endast prisutvecklingen och inte inkomstutvecklingen, vilket innebär att livräntan inte följt med standardökningen i samhället. Den nya uppräkningen medför att den allmänna lönetillväxten beaktas när livräntan årligen skrivs om. Livräntan får uppgå till högst 7,5 prisbasbelopp.

Förmånerna inkomstindexeras för första gången den 1 januari 2004.

Anmälningsskyldighet, efterkontroll och omprövning
Den som får livränta är skyldig att från och med den 1 januari 2003, anmäla ändrade förhållanden som kan påverka rätten till förmånen (t ex ändrad arbetsförmåga). När den försäkrade anmält ändrade förhållanden till försäkringskassan görs en omprövning som innebär att livräntan kan sänkas eller höjas.

Försäkringskassan skall i samband med beslut om livränta också bedöma om förnyad utredning av förmågan att skaffa inkomst genom arbete skall göras efter viss tid. Med en efterkontroll undviker man att livränta betalas ut till den som inte längre har rätt till ersättning. Ändringen träder i kraft den 1 juli 2002.

Vid eventuella frågor kontakta förbundsjurist Elizabeth Östman, tel nr 08 – 676 63 57