Anders arbetade som byggnadssnickare. Han råkade ut för en olycka (som inte var en arbetsskada) som gjorde att han inte kunde fortsätta inom sitt yrke. Inom byggsektorn finns ett stort behov av kompetenta arbetsledare. Både arbetsförmedlingen, försäkringskassan och Anders själv var överens om att det bästa sättet för honom att komma tillbaks i arbetslivet vore om han kunde stanna kvar inom byggbranschen och arbeta som arbetsledare. För att detta skulle bli möjligt, krävdes att Anders gick en utbildning som kallas YTK-bygg, Yrkesteknisk högskola. Denna utbildning är speciellt inriktad på dem som har erfarenhet inom branschen men av någon anledning inte kan fortsätta i sitt gamla yrke. Utbildningen omfattar 60 veckor och bedrivs i samarbete med, men ingår inte i, Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm. Anders blev antagen, påbörjade utbildningen och sökte rehabiliteringsbidrag från försäkringskassan för att klara ekonomin. Flera av hans klasskamrater som var i samma situation hade redan fått igenom sina ansökningar vid sina respektive försäkringskassor på olika orter i landet, så han antog att det inte skulle bli några problem.  

När försäkringskassans beslut kom i hans ärende visade det sig vara negativt. Enligt reglerna kan rehabiliteringsbidrag för en sådan utbildning bara lämnas om utbildningen omfattar högst 40 veckor. Anders blev naturligtvis upprörd – varför behandlas han sämre än sina kamrater, som fått besluten fattade i andra delar av landet? Beslutet överklagades till länsrätten. Anders fick rättshjälp från facket och jag var hans ombud i länsrätten. Nu har länsrättens dom kommit. Försäkringskassans beslut ändras inte, och Anders får inga rehabiliteringspengar trots att flera av hans klasskamrater får rehabiliteringsersättning för kursens alla 60 veckor. Mot bakgrund av den praxis som finns är det svårt att få domen ändrad i högre instans. Det hindrar naturligtvis inte att Anders naturligtvis känner sig orättvist behandlad. Han kommer att gå ut i sitt nya yrke med en stor studieskuld i bagaget. Hans klasskamrater, som haft den goda turen att bo inom en mer ”generös” försäkringskassas område, har inte ett öre i skuld.  

Anders slutsats blir naturligtvis, att man inte kan lita på att lika fall behandlas lika.
Anders heter egentligen något annat.

Jenny Levander
förbundsjurist