Urban arbetade som annonssäljare hos ett företag som framställde telefonkataloger. Han började sin anställning 1993 och trivdes alldeles utmärkt. Han kom snabbt in i arbetet och nådde goda resultat vilket medförde att han också fick en hög inkomst. Vid flera tillfällen fick han utmärkelser för sina försäljningssiffror. Efter en tid befordrades han och blev säljledare. Det fungerade bra till dess att två av hans kollegor - också säljledare - fick sluta på företaget och Urban ålades ansvaret även för de säljare som varit underställda dessa båda. Han fick löfte både om vidareutbildning till säljchef och om ett eget kontor.Situationen blev ohållbar när Urban fick den extra arbetsbörda som det innebar att få ansvar för ett större antal säljare. Hans egna försäljningsresultat blev sämre vilket ledde till att han fråntogs sin roll som säljledare. De tidigare löftena infriades inte och Urban började må allt sämre. Han fick inte något stöd på arbetsplatsen i sin situation. Situationen försämrades och han drabbades av en fysisk kollaps. Han försökte återgå i arbete men det fungerade inte utan han blev allt mer deprimerad och måste så småningom bli sjukskriven. När Urban under samtal med psykolog kunde beskriva sin tidigare situation framkom att det faktiskt var de omänskliga förhållandena på arbetsplatsen som orsakat hans sjukdom. Han anmälde arbetsskada. Försäkringskassan ansåg att övervägande skäl inte talade för samband mellan faktorer på arbetet och hans besvär. I socialförsäkringsnämnden var dock tre ledamöter skiljaktiga. Dessa ansåg att ytterligare utredning borde ha vidtagits. Ärendet har nu avgjorts i länsrätten som fastställt att Urbans sjukdomsbesvär orsakats av skadlig inverkan i arbetet och att övervägande skäl talar för att denna skadliga inverkan orsakat hans depression. Försäkringskassan skall nu fatta beslut om livränta.

Urban heter i verkligheten något annat.