Försäkringskassan kan inte dra in livränta hur som helst.

Regeringsrätten fann att en ökning av inkomsten som berott på att arbetstiden ökat i anslutning till att rätten till föräldraledighet upphör, inte är skäl för att ompröva beslut om livränta enligt lagen om arbetsskadeförsäkring.

Skäl för omprövning av en livränta, som löper tills vidare, är att förvärvsförmågan blivit förbättrad, t.ex. genom att en förändring inträtt i hälsotillståndet eller genom att arbetsbyte har lett till en högre lön än den som kunnat erhållas i det arbete som vederbörande hade när livräntan fastställdes. Åsa M uppfyllde inte någon av dessa kriterier.

Anledningen till att försäkringskassan drog in Åsa M:s livränta var att man jämförde heltidslönen, när hon återgick till heltid efter partiell föräldraledighet, med den lön som hon hade vid skadetillfället då hon arbetade 75 % av heltid.

Frågan gällde i detta mål om livränteunderlaget, dvs den inkomst Åsa M skulle ha haft som oskadad, skulle räknas upp att motsvara heltidsinkomst när rätt till partiell föräldraledighet upphörde efter det att barnet fyllt åtta år. Hon arbetade vid skadetillfället 75 % av heltid och hade en heltidsanställning i botten.

Vi hävdade att hon från arbetsrättslig synpunkt haft både rätt och skyldighet att återgå till heltidsarbete även om hon hade haft kvar sin tidigare anställning som sjukvårdsbiträde eftersom hennes rätt till ledighet för vård av barn upphörde i januari 1993. Vi menade att i ersättningshänseende ska det inte föreligga någon skillnad mellan denna situation och den situationen att en försäkrad har utlovats en ny anställning med högre lön innan en arbetsskada uppkommer.

Detta mål hade två prejudikatsintressen. Dels om försäkringskassan hade rätt att ta upp ärendet för omprövning, dels om den inkomst som var gällande vid skadetillfället skulle räknas upp till en heltidslön när rätt till föräldraledighet upphört. För att vi skulle få sistnämnda fråga prövad krävdes det att kassan hade rätt att ta upp ärendet för omprövning. När Regeringsrätten fann att kassan inte hade en sådan rätt så föll den andra frågan. Vi hade otur i denna, särskilt för kvinnor, viktiga fråga eftersom vi "förlorade" med 2-3. De två reservanterna ville bifalla vår talan och anförde att "… I praxis har livränteunderlaget fastställts till ett högre belopp än som motsvarat sjukpenninggrundande inkomst av den anställning den försäkrade haft vid tiden för arbetsskadan om en anställning med högre lön har avtalats eller utlovats före skadan (FÖD 1985:29, 1985:33). Vi finner att motsvarande synsätt bör tillämpas i Åsa M:s fall, där återgången till normal arbetstid – även om den inte var omedelbart förestående med stor grad av sannolikhet kunde förutses…"

Småbarnsföräldrar, företrädesvis kvinnor, som skadas i arbete under en period då de har reducerad arbetstid med stöd av föräldraledighetslagen, kommer även i fortsättningen att betraktas som deltidsarbetande resten av arbetslivet även om de är partiellt tjänstlediga endast några få år. Vi uppfattar detta som diskriminerande. Den svenska rätten strider därför mot EG-rätten enligt vår uppfattning.

Åsa M fick i alla fall tillbaka sin livränta och därmed kompensation för det ob-tillägg hon uppbar i det arbete som hon skadade sig och som hon gick miste om när hon fick ett annat arbete.

Vänd er till Hans-Olof Lökken, 08/070-676 63 42, om ni önskar mer upplysning.